Kategoriarkiv: kultur

Den kulturella myllan på Öland

Publicerad den av
Svara

På Södra Öland finns en annan mylla än bara den rika odlingsjorden. Här finns också en kulturell mylla som i hundratals år lockat konstnärer och författare hit. Kanske beror det på det unika landskapet med Alvaret, radbyarna, åkrarna, strandängarna och havet. Eller var det gästfriheten och viljan att hjälpa varandra som bildade de konstnärskolonier som funnits här? De senaste 60 åren har också Siv och Carl Malmstens skola Capellagården bidragit till att sätta Södra Öland på kartan och många av de studerande har valt att stanna eller återvända hit.

Men det är inte bara inflyttade kulturutövare som bor och verkar på Öland. Det finns också ölänningar som skaffat sig utbildningar och erfarenheter på andra platser, såväl i Sverige som utomlands, och sedan valt att återvända till sina hemorter. Tre exempel är konstnären, ”solmålaren” Per Ekström från Segerstad, formgivaren och konstnären Arthur Percy från Vickleby och författaren Anna Rydstedt från Ventlinge.

Arthur Percy hade en avgörande roll i den konstnärskoloni som tillbringade somrarna i Vickleby under 30- och 40-talet. Han bodde då i Stockholm med sin familj och pendlade till arbetet som designchef på Gävle Porslinsfabrik. När hans konstnärskollegor i Stockholm oroade sig över tillståndet i Europa och inte längre vågade åka till Bretagne eller Normandie för att måla så tipsade han om det öländska solljuset och de öppna vidderna. Dessutom kunde han berätta i sin hemby Vickleby fanns ett pensionat där man kunde bo. Så kom det sig att Vickleby blev centrum för svenska landskapsmålare som William Nording, Torsten Palm, Harald Sallberg och Carl Ryd. Två konstnärer, Bror Hjorth och Arvid Fougstedt, koncentrerade sig under sin vistelse på Öland på att måla porträtt i stället. Ofta var det byborna som fick agera modeller. Även författare hittade till Vickleby. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården sommaren 1917 och skrev dikter som publicerades i samlingen ”Flora och Bellona”. Poeten och botanikerna Sten Selander var visserligen främst på Öland för att inventera Alvarets växter, men skrev här dikten Helgsmål på Alvaret. De första två verserna lyder:

Klockringningen från horisontens byar
    står spänd kring vidden som ett sidentält
    Och under aftonhimlens långa skyar
    trumpetar en försenad tranflock gällt

    Den flyr däruppe i det sneda ljuset
    som vindar flyr och aningar och år
    Men ännu blommar alvargruset,
    fast ingen sommar återstår

….

Men före Arthur Percys tid målade Per Ekström det öländska landskapet. Han föddes i Segerstad 1844 och tog sig som 20-åring till Stockholm där han började på Konstakademien. Sedan fick han stipendium av Oscar II för att åka till Paris för fortsatta studier. Han stannade sedan i Frankrike fram till 1890 då han återvände till Sverige. I 20 år bodde han växelvis på Öland, Stockholm och Göteborg innan han definitivt bosatte sig på ön. I August Strindbergs roman Röda Rummet finns han som förebild till målaren Sillén. Strindberg beskriver här hur Sillén / Ekström målar:

”Ett landskap från Ölands kust är endast färg. Luft och hed; inte ett träd, inga föremål, utom väderqvarnarna, som afbryta den räta linien horisonten.”

Anna Rydstedt for från sin hemby Ventlinge till Lund för studier i teologi. Målet var att bli präst, men det väntande beslutet att tillåta kvinnliga präster i Svenska kyrkan dröjde och hon blev därför folkhögskollärare i stället. Hon tog över gården i Ventlinge när hennes mor dog och tillbringade alltmer tid där i sin skrivarlya med utsikt över Kalmarsund. Inspirerad av platsen kom dikten som Vindord till.

Vindord

Öns sånger har inga toner.
Bara vinden far
med sina sånger.

Darrgräsets späda rustning
och brudbrödets rodnad
solnar i sedum.

Solvända,
blås dina vindord
efter mina steg.

….

Säkert har alla dessa föregångare inom kulturområdet varit delaktiga i att skapa den kulturella mylla som vi nu kan skörda av. Hela ön är nu full av konstnärer och konsthantverkare. Första anblicken är att det är gamla lanthandlaraffärer och kringbyggda gårdar som lockar till ett liv där bostad, verkstad och försäljning kan finnas på samma plats, men nu har en ”urbanisering” börjat. Den gamla köpingen Mörbylånga som mest varit känd för att vara en industri- och handelsort börjar byta skepnad. Här väljer många att bo och verka. När vi började diskutera det här projektet trodde vi att vi skulle hitta ett 20-tal kulturarbetare i tätorten, men nu är bruttolistan mer än dubbelt så lång. Vi har fått en kulturköping på södra Öland.

Thea Ekström dansar in på Mjellby konstmuseum

Publicerad den av
Svara

Det blir inte Halmstadgruppen som är i fokus när Mjellby konstmuseum öppnar igen efter sin omfattande renovering. I stället är det konstnären Thea Ekström (1920-1988) som introduceras för besökarna. En konstnär som är född i trakten och som, precis som Halmstadgruppen, blev en del av den surrealistiska rörelsen och konsten.

Men det är som blivande musiker hon tidigt lämnar Halmstad för musikstudier i Stockholm. Parallellt med studierna till organist arbetar hon som sångare och dansare och turnerar runt med olika uppsättningar i folkparker och på militärförläggningar. 1939 föds hennes dotter och strax efter blir hon sjuk i tbc. Nu blev turnerandet omöjligt och hon försörjde sig som barpianist och som kostymör och dekoratör på teatern Söderfolkan i Stockholm. I början på 50-talet börjar hon sina studier i konst och 1960 skaffar hon sin första ateljé.

Nu tar karriären som konstnär ordentlig fart. Tidigt köper Moderna museet in ett av hennes verk och hennes konst visas både i Sverige och internationellt. Under 60-talet ställer hon ut i New York, Washington, Köln och Tokyo. Det är såväl samlingsutställningar som separatutställningar. En viktig mentor för henne blir konstprofessorn Oscar Reuterswärd och flera av hennes verk är tillägnade ”till Oscar”. En relation som inte enbart var professionell utan också privat. 

Första gången hon kommer tillbaka till barndomsstaden som konstnär är när Axel Olson i Halmstadgruppen 1972 bjöd in henne till Hallands konstförenings vårutställning. Där fick hennes konst ta stor plats och hennes målning 19 IX 70 köptes in av Söndrums församling och hängdes i församlingshemmet där den fortfarande finns kvar. Konstnären hade efter 52 år kommit hem igen.

Det är en unik utställning som Mjellby konstmuseum nu visar upp. Inte minst därför att Ekströms barnbarn deponerat över 300 verk till museet. Vi kommer därför säkert kunna glädjas åt fler utställningar med Thea Ekström både här och på andra platser. 

Redan att kliva in i utställningen ger känslan av att kliva in i konstnärens liv och tankar. Först möter man ett stort foto av Thea Ekström som blir som en välkomsthälsning till sin värld, sedan kommer man in i en stor sal med hennes abstrakta konst uppsatt på brun masonit. Det ger en varm känsla och ljuset är precis lagom starkt. Jag berörs av många målningar och ser att andra besökare också dröjer sig kvar länge vid verken. ”Den röda tråden” och målningen som skildrar ett romskt läger är de bilder som särskilt ligger kvar på min näthinna. 

50-talets tidiga målningar är surrealistiska på ett egensinnigt sätt. Ödsliga landskap befolkade med djur, musikinstrument och gestalter med tunna kroppar och stora huvuden. Ögonen blir ibland inramningen för ett nytt motiv. På 60-talet övergår hon till abstrakta målningar med tunna färglager och ofta i gråtoner. Tavlorna är fulla av symboler och tecken. Tecknen är ofta inspirerade av hieroglyfer eller från romsk tradition. Titlarna är datumet när målningen är klar.  Därför är det som att få läsa hennes självbiografi när man som betraktare går från verk till verk. En biografi som rymmer mycket svärta, men också mycket livsglädje och kärlek.

Thea Ekström, Utan titel, 1956

Nationaldagen 2024

Publicerad den av
Svara

Tal på Ölands museum / Himmelsberga

Det är för 45 år sedan. Men då som nu, i orkidéernas tid. Två unga studenter vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av Sankte Pers nycklar, och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Efter några timmars såg de bort mot väster såg ett kyrktorn, en rad kvarnar och några uppstickande tak som avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.

Det var också i syrenernas och rosornas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande blomdoft omkring oss, och kom ner till Vickleby Bygata med Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.

De gick vidare söderut längs bygatan och drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats med fantastisk natur som möter historia och kultur. En magisk plats.

Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och maken och jag flyttade till Vickleby. Vi fick en ny hembygd.

För mig är nationen Sverige ett antal hembygder, unika för var och en av oss. Ett lapptäcke hembygdslappar som representerar våra personliga platser de som är viktiga för oss. Alla våra lapptäcken är omgivna av en blågul bård som binder samman hembygderna till nationen, till Sverige, vårt land som vi idag ska fira.

Fortsätt läsa →

Henrik Hammars minnen från Drakabygget

Publicerad den av
Svara

Finn Sörensen ville gärna bli en berömd skådespelare. Men han fick inte några roller i hemlandet Danmark, inte ens i någon B-film.  Så mötte han konstnären Jörgen Nash som tröstade den unge mannen och lovade hjälpa honom och göra honom berömd. Planen var att Finn skulle begravas levande och ligga i en specialbyggd kista i 78 dagar i protest mot världens ondska. Kistan var försedd med såväl luftrör som telefon och med ett rör för mat och dryck. Det hela utspelades sig i april 1969 och platsen för begravningen var på Drakabygget, ett konstnärskollektiv utanför Örkelljunga.

Det har nu gått över 50 år sedan dess, men Henrik Hammar minns händelsen väl. Jag sitter i hans vardagsrum där väggarna fulla av litografier vittnar om ett stort kulturintresse. Men den där dagen 1969 anade han säkert inte hur nära han senare skulle komma Drakabyggets konstnärer och vilken betydelsefull roll han själv skulle spela för dem, både som privatperson och som regionråd i Skåne.

Henrik Hammar har mycket att berätta om Drakabygget och de kulturskapare som vistats där

-Jag och min fästmö Anita kom körande på stora vägen när vi hamnade i ett trafikkaos vid infarten mot Drakabygget. Vi var unga och nyfikna och ställde oss i bilkön och kom så småningom fram till Drakabygget. Där var flera hundra personer samlade och många journalister från tidningar, radio och TV.  ”Liket” själv gick runt och drack öl och laddade upp inför den långa vistelsen i kistan. Även provinsialläkare Peter Eldekvist var på plats. Han var mycket upprörd, hade själv suttit i koncentrationsläger i Ungern under kriget och där sett hur levande människor begravts. Därför var han fast besluten att stoppa begravningen. Han bad att få låna en telefon och gick in i huset för att ringa Sankta Maria Mentalsjukhus i Helsingborg och fick därifrån klartecken för att få tvångsinta Finn Sörensen på sjukhuset. Men medan Eldekvist var inne och ringde blev det en febril aktivitet utanför. Finn hoppade ner i kistan, den sänktes ner i gropen och man skyfflade på jord. Så kom läkaren ut från huset och frågade efter Finn för nu skulle de båda åka till mentalsjukhuset. Alla pekade på den nyskottade jordhögen och Eldekvist fick åka i väg utan Finn. Men på natten kom länspolismästaren, provinsialläkaren, en ambulans och ett stort antal poliser. Kistan grävdes upp, Finn Sörenson spändes fast på en bår och ambulansen körde honom till mentalsjukhuset.

*

1969 hade konstnärskollektivet redan funnits på Drakabygget i 8 år och de flesta i Örkelljunga förfasade sig och såg deras bosättning där som en provokation.

– Men så var det inte, berättar Henrik. 1961 höll Jörgen Nash, hans dåvarande hustru Katarina Lindell och ett stort antal andra konstnärer ett möte på Halmstad slott och bildade konstinriktningen Bauhaus Situationisterna. Anledning till att man var på slottet var att Katarinas far, Ingvar Lindell, var landshövding i Halland och han lånade ut en lokal till mötet. Landshövdingen tipsade också om att det fanns en ödegård norr om Örkelljunga som var till salu för en billig penning. Han var säkert mån om att gruppen inte etablerade sig i hans län. Det var en tid då Örkelljungaborna hade en bild av Martin Luther på väggen och religiositeten var stark i bygden. Men min far, som var prost i Örkelljunga, respekterade Jörgen Nash och förstod att Drakabygget inte bara var en plats för provokationer utan ett kulturcentrum. Många av den tidens kulturpersoner besökte Drakabygget. Ivar Lo-Johansson, Hjalmar Gullberg, Cornelis Vreeswijk och nobelpristagaren Heinrich Böll är några exempel. Och det var på Drakabygget som Maj Sjöwall och Per Wahlöö träffades och sedan blev ett par. Under flera år arbetade sex konstnärer från München på Drakabygget. De var motarbetade hemma av politikern Franz Joseph Strauss och behövde en fristad.

*

Henrik återberättar en händelse som Jörgen Nash var stolt över, nämligen att det en dag kommit en riktig ”pingle” körande till Drakabygget i en röd Ferrari. Det var Ulrike Meinhof, som sedan blev en av världens mest eftersökta terrorister. Men när hon kom till Drakabygget i högklackat var det som journalist för den radikala tidskriften Konkret. Uppdraget var att intervjua konstnärsgruppen från München. Det besöket inspirerade Nash till att långt senare göra en litografi som föreställde Ulrike Meinhofs dubbelhet i form av två ansiktsporträtt, ett tryckt i blått och ett i rött.

Ett exemplar av litografin hänger hemma hos Anita och Henrik och att se den väcker många tankar och frågor om varför journalisten i Ferrarin slutade sitt liv i en fängelsecell. Säkert precis vad Nash ville åstadkomma med bilden.

*

En konstnär som vistades mycket på Drakabygget var den danske filmaren Jens Jörgen Thorsen. 1970 var hans långfilm ”Stilla dagar i Clichy” färdig och den skulle ha världspremiär i Örkelljunga. Med det erotiska innehållet hoppades både Thorsen och Nash att det skulle bli demonstrationer kring filmen och därmed publicitet.

-På premiärdagen var min lillasyster Anna Karin ensam hemma i prästgården. Telefon ringde och när hon svarade var det en reporter från Aftonbladet.

-Vi har hört att prosten är ute och river ner filmaffischerna.

-Nej, sa Anna Karin. Pappa är i Italien. Men Nash säger alltid att en av hans konstarter är att spela med världspressen så känn er lite manipulerade nu.

En snopen journalist lägger på luren och snart ringer det igen. Nu är det Expressen som får samma svar. Tredje gången telefonen ringer är det biografföreståndaren som beklagar sig över alla samtal han fått från olika tidningar. ”Och jag som inte ens satt upp några affischer”.

När det är dags för visning på kvällen kommer en stor grupp från Drakabygget utklädda till vikingar med sköldar och hjälmar till biografen, men inga andra Örkelljungabor går till biografen. De kikar i stället på spektaklet bakom gardinerna hemma. Det blev alltså varken upplopp eller demonstrationer. Aftonbladets utsände kände sig ändå pressad att skriva något så det blev ”Den enda som protesterade var ortens prost. Han hade dragit sig tillbaka till Stilla Dagar i påvens Italien.”

Prosten Hans Bernhard Hammar verkade i Örkelljunga församling. Hans relation med Drakabygget var mycket bättre än vad tidningarna skrev och kanske vad Örkelljungaborna trodde. På bilden Örkelljunga kyrka.

Men sakta, sakta blev relationen med bygden bättre även om det tog 18 år innan Nash fick ha sin första utställning i Örkelljunga. År 2002 tog Henrik Hammar initiativ till att starta en konsthall i Örkelljunga där Jörgen Nashs och Liz Zwicks konst skulle visas. Dessutom bidrog konstnärer som haft anknytning till Drakabygget med verk. Liz Zwick var Jörgens andra hustru och hon och Jörgen hade levt och arbetat ihop på Drakabygget sedan 1968.

-Det var Liz som inspirerade Jörgen till att våga färgsätta och hans senare konst blev en explosion av färger.

Konsthallen hade några framgångsrika år medan Jörgen levde, men efter hans död 2004 förlorade Liz sin geist och det blev också svårare med att få finansiering. 2008 tvingades man lägga ner konsthallen.

*

Men vad hände med Finn Sörensen som den där aprildagen för 50 år sedan blev levande begravd? Han blev några dagar efter tvångsintagningen utskriven från mentalsjukhuset. Även då var pressen samlad och psykiatern som behandlat honom fick på en spontan presskonferens meddela att Finn inte var psykiskt sjuk, utan bara en ung man som ville bli berömd.

-Och det är ingen sjukdom konstaterade psykiatern.

Och tyvärr hjälpte det inte att ligga i en kista några timmar.  När strålkastarljuset slocknat blev han snart bortglömd.

Henrik Pryds Beck

Publicerad den av
Svara

Det är slutet på 70-talet. Det är natt och släckt i alla hus. Människor och djur i gårdarna runt Örkelljunga sover. Utom på Drakabygget. Där lyser det i ladugården, men där är tomt på djur. Ladugården är ombyggd till konstnärsateljé och under de tysta nattimmarna jobbar Jörgen Nash och Henrik Pryds Beck intensivt. Inte med samma projekt utan sida vid sida. Jörgen ägnar sig mest åt att skriva texter. Han är en oerhört flitig skribent: debattartiklar, essäer, dikter, romaner. Hans produktion är enorm. Henrik arbetar mycket med collage. Här på Drakabygget har han förverkligat sin dröm om att bli konstnär.

Nu är det en söndag i januari drygt 40 år senare. Vi har träffats i Henriks sommarhus i nordöstra Skåne och sitter och dricker lite vin och en espresso medan Henrik berättar. Det är varmt och gott från elden i kaminen. Utanför ligger stora äppelodlingar och det är inte svårt att föreställa sig hur vackert landskapet blir på våren när träden blommar. Men alla stengärdsgårdar och stenbumlingar i marken vittnar om hur svårt det måste varit att odla jorden och försörja sig här förr. Vi talar om att Harry Martinson tillbringade en del av sin barndom här. Svåra år som han berättat om i sina böcker, men där han också skildrat hur hans kärlek till naturen väcktes.

Fortsätt läsa →

Carl Magnus

Publicerad den av
Svara

Han öppnar dörren och jag bjuds in i den vackra våningen i centrala Lund. Här bor konstnären Carl Magnus. Konst och konsthantverk samsas med välfyllda bokhyllor och designmöbler. Han dukar fram kaffe och wienerbröd och jag plockar fram mitt block.

Men intervjun kom nästan av sig med en gång. Jag hade förberett mig genom att gå igenom en bok med affischer från konstnärskollektivet Drakabyggets verksamhetsår. På åtskilliga affischer över deras samlingsutställningar finns Carl Magnus namn. På tåget till Lund tänkte jag på att de skulle bli en bra start att diskutera de olika utställningarna och de medverkande.

Fortsätt läsa →

Barndop

Publicerad den av
Svara

En ljuvlig sommardag i den gamla medeltidskyrkan i Vickleby blev yngsta barnbarnet Hans Herman döpt. Storebror slog kullerbyttor på mattan och körde leksaksbilen på altarringen. Högtiden inramades med barnaglädje och även huvudpersonen var på soligt humör.

Det blev ingen konkurrens mellan släkterna om vilken dopklänning Hans Herman skulle bära. Min var sydd för halländska barndop, det vill säga för spädbarn. Passade inte alls en 10 månaders gosse. I det Schartauanska Halland skulle barnen döpas snabbt. Tre veckor var i längsta laget. Det var inte heller alltid så att barnets föräldrar följde med till kyrkan utan faddrarna, gudföräldrarna gick med barnet till kyrkan själva. Långt ifrån den fest vi blev inbjudna till idag.

Min farfar som var född i Slöinge 1903 berättade många gånger om ett tidigt barndomsminne från när hans kusin Judith skulle döpas. Han stod i fönstret och såg sina farföräldrar, som var faddrar, komma med Judith i famnen påväg till kyrkan. Men han förstod inte förrän som vuxen varför de inte gick landsvägen utan istället tvärs över åkrarna. De skämdes och ville inte möta någon på väg till kyrkan. Judiths mamma hade kommit hem till föräldrarna och varit gravid. Barnets far var troligen arbetsgivaren eller sonen i det hem i Göteborg där hon arbetat.

Vem borde känna skam över detta? I alla fall inte de som gjorde det hela livet och som pekades ut och påmindes om detta av omgivningen: Judith, hennes mor och hennes morföräldrar. Men så blev det och så grymt var det.

Men nu är det Hans Hermans glädjedag och må ingen trångsynt moralism förmörka ditt liv. För säkerhets skull läste jag Kristina Lugns dikt för dig:

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna

Ibsen och jag

Publicerad den av
Svara

Först en bekännelse. Jag har stulit en bok. Göran Lindströms ”Att läsa Dramatik”. Till mitt försvar: 1. Det fanns en hel klassuppsättning i materielrummet på Sannarpsgymnasiet i Halmstad. 2. Brottet är nog preskriberat då det ägde rum för över 40 år sedan.  3. Boken finns kvar i min bokhylla och är välskött utan hundöron eller kaffefläckar och kan återlämnas om så önskas. 4. Jag behövde boken så förtvivlat väl.

IMG_4410

Jag skriver detta med risk att bli kontaktad av Sannarpsgymnasiets nuvarande rektor och tvingad få stå till svars för att årskullarna efter mig har varit svaga i ämnet litteraturhistoria, delkurs dramatik. En kodbok för att förstå och njuta av att läsa dramatik har fattats i materielrummet.

Det var inte lätt att älska ämnet litteraturhistoria på 70-talet när alla författare som ansågs vara värda att nämna var män och då de få kvinnor som behandlades var manhaftiga eller hysteriska och som inte skrev om allmängiltiga frågor (=manliga frågor) utan om ”bara” kvinnors liv. Men Henrik Ibsen blev min fyrbåk i mörkret och vilsenheten. Manlig författare visserligen och han skrev dramatik som kräver en del av läsaren för att tränga in i texten. Men det sistnämnda  hade jag ju löst genom att evighetslåna Göran Lindströms bok. Viktigast med Henrik Ibsen var för mig de fantastiska kvinnorna i hans pjäser: Nora, Hedvig, Hilde, Hedda, Maja, Ella, Solveig.

Henrik Ibsen levde mellan 1828-1906. En helt annan tid alltså, men de relationer, känslor, problem han skildrade i pjäserna är lika viktiga och intressanta idag. Inte minst visas det i höstens spännande litterära projekt där de tre författarna Merete Pryds Helle, Vigdis Hjorth och Klas Östergren valt varsin av Ibsens kvinnor och skrivit en roman om sin kvinna. Kvinnorna har lyfts från scenen och från dramatiktexten och fått en ny projektionsyta i tid och rum. Vigdis Hjorth har till och med bytt kön på Hedda Gabler och gjort henne till nutidsmannen Henrik. Merete Pryds Helle har låtit Nora i ”Ett Dockhem” komma till insikt om livets villkor som omyndigförklarad kvinna och konsekvenserna av detta under fördjupade scener från äktenskapet med Torvald.  Hilde från ”Frun från havet” och  ”Byggmästare Solness” förflyttas av Klas Östergren till Berlin och får berätta sin historia på en psykiatrikers soffa.

Det är mycket Ibsen i år för i somras kom Karl-Ove Knausgårds roman om Solveig från ”Peer Gynt”. ”Fuglene under himmelen” är en vacker skildring av en medelålders kvinnas slitningar mellan sin gamla mor, sitt yrke och sin dotter.

IMG_4351.JPG

Alla romaner och skådespel är en sådan fantastisk läsning och då jag inte vill uppmana till bokstöld så rekommenderar jag närmaste bibliotek. Ibsens samtliga pjäser finns utgivna av Norstedts 2008 i översättning av Klas Östergren. De tre nya romanerna kom samtidigt och på de tre språken i Norge, Danmark och Sverige för några veckor sedan. Knausgårds finns nu också i svensk översättning.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/jjfocokc7nn2auzzf93p/Hilde_av_Klas_-stergren.jpg

Min läsning av Vigdis Hjorts ”Henrik” blev till en början lätt förvirrad då jag rört ihop Hedda med Hedvig och trodde den underliggande pjäsen var ”Vildanden” istället för ”Hedda Gabler”. Mina amatörmässiga försök att få ihop roman med pjäs hade inte givit något högt svenskabetyg på Sannarpsgymnasiet. Inte ens med Göran Lindströms hjälp. Men när jag plötsligt förstod felet och började om och tänkte rätt blev allt så mycket lättare och mer begripligt.

Stephen Farran-Lee på Natur & Kultur: jag är redo att ta mig an Hedvig från ”Vildanden”. Har en del intressanta vinklingar mot ”Hedda Gabler” också.

Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

Publicerad den av
Svara

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så ser han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Majagården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Den romantiska ananasen

Publicerad den av
Svara

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Fortsätt läsa →