En hel första klass tysta och chockade. En blek fröken. Vad ska hända? Stackars Lars! Vilken hemsk present.

Det är adventstid. Året är 1965. Alla barn i klassen skulle ta med en inslagen liten present och varje dag i december fick en av oss välja ett paket. Och en dag var det Lars tur och han fick Kickis paket. Stackars Kicki som inte hade någon hemma som brydde sig särskilt mycket om hennes skolgång. Men Kicki hade varit driftig och själv letat upp något vackert i skafferiet och slagit in det.

Nu satt vi alla och tittade förskräckta på ett färgglatt buljongpaket. Skulle Lars börja gråta? Nej då. Han kom med de förlösande orden som fick hela klassen att andas ut, fröken att få färg i ansiktet och Kicki att sluta skämmas.

”Tack så väldigt mycket. Det här ska jag ge mamma i julklapp”.

I Harry Martinsons rymdepos Aniara förströdde sig de stackars utlämnade passagerarna med bilder från den mystiska apparaten Miman.

Vi hade salighetens strand i miman fången,
i timmar lyste dess härlighet.

Är det en Mima jag köpt? Sitter med min iPhone i handen, försedd med läderfodral från Mulberry, och undrar om jag är riktigt klok. Falla så lätt för en frestelse! Jag borde veta att

Men nu är salighetens värld förgången,
förslungad mot en annan ändlöshet.
Bland mörka skuggor dränktes denna saga
av strömmar som ej miman kan förjaga.

Och vi är åter huttrande och svaga.

Nåja, min Mima hjälper mig minsann både med mental träning, meditation och mindfulness. Dessutom kan jag lyssna på Tranströmers dikter och på Roseanne Cashs musik.

Och så har jag laddat ner ett stearinljus där lågan slocknar om jag blåser på den. Kul en hel kvart.

Och tänk att ett köp av en iPhone lockar till omläsning av Martinsons diktning. Det är inte så dumt att äga en Mima

Sitter och följer upp ett projekt vi jobbar med på firman: automationslösningar åt Stockholm Mejeri Kallhäll. Projektet går bra och både vi och kunden är nöjda så är långt. Det är en imponerande anläggning: man tar emot 200 miljoner kg mjölk varje år och tillverkar 50 olika mjölkbaserade produkter.

Tänker på det när jag går förbi mejeriet i Vickleby som har fått nytt liv som bykrog på sommaren. Som mejeri försvann det dock redan 1948. Som mest tog man emot 1 miljon kg  mjölk per år från 44 gårdar. På 30-talet fanns det 22 mejerier på Öland, idag inte ett enda. Mjölken transporteras över bron till Kalmar.

Mejeristen i Vickleby hade tjänstebostad i form av ett rum i mejeribyggnaden och enligt protokoll från 1922 rätt att hålla sig med gris. Var den stian fanns framgår inte. Undrar om mejeristen på Stockholm Mejeri har tjänstebostad och gris?

Men mest nyfiken är jag på vad som hände på mejeriet i Vickleby 1915. Jag citerar den hemlighetsfulla texten ur jubileumsskriften ”Öländsk Mejerihantering 100 år 1885-1985”:

”De första 10 åren hade man kvinnliga mejerister. Av viss orsak beslöts 1915 om manliga mejerister, Oskar Levin till 1920, därefter Hilmer Vickström, som skötte mejeriet på ett mycket föredömligt sätt.”

”Då andra sovit har jag läsit, då andra supit har jag skrevit”.

Så svarade prosten Pehr Osbeck, en av Linnés lärjungar, de som beundrade hans stora arbetskapacitet.

Tänkte på detta citat när jag lyssnade på idrottspsykologen Lars-Erik Uneståhl som menar att talang är överskattat; det handlar om inställning och hårt arbete. Inget att skylla på med andra ord. 1000 timmar om året i 10 år skapar en mästare, inget annat. Så det är bara att kavla upp armarna.

Samma tanke har konstnären Yrjö Edelmann som arbetar disciplinerat i sin ateljé från tidig morgon till sen kväll och som i en tidningsartikel säger att brist på inspiration är amatörernas bortförklaring.

Med andra ord – det är bara att kavla upp armarna. Men först ska jag ha semester.

säger som i fjol. https://bodilanjar.wordpress.com/?s=annandag