”Då andra sovit har jag läsit, då andra supit har jag skrevit”.

Så svarade prosten Pehr Osbeck, en av Linnés lärjungar, de som beundrade hans stora arbetskapacitet.

Tänkte på detta citat när jag lyssnade på idrottspsykologen Lars-Erik Uneståhl som menar att talang är överskattat; det handlar om inställning och hårt arbete. Inget att skylla på med andra ord. 1000 timmar om året i 10 år skapar en mästare, inget annat. Så det är bara att kavla upp armarna.

Samma tanke har konstnären Yrjö Edelmann som arbetar disciplinerat i sin ateljé från tidig morgon till sen kväll och som i en tidningsartikel säger att brist på inspiration är amatörernas bortförklaring.

Med andra ord – det är bara att kavla upp armarna. Men först ska jag ha semester.

säger som i fjol. https://bodilanjar.wordpress.com/?s=annandag

När jag var barn flaggade hela landet för min mormor. Ester fyllde år den 30 april och jag var övertygad om att det var för henne flaggorna var hissade. Kanske borde jag haft rätt. Kanske skulle vi flagga för Ester och alla hennes 1900-talssystrar som slet och kämpade i fattiga arbetarhem på 30- till 60-talet istället för att flagga för vårt kungahus?

Ester föddes 1904 i Bromölla i sydöstra  Skåne och var i folkbokföringen titulerad som hemmafru. Hemmafru -dagens associationer är getingmidjor, nystrukna gardiner och nybakade bullar. Så långt från de s.k. hemmafruarna i arbetarhemmen. Mormor bidrog till försörjningen av de sex barnen genom dagsverken hos bönderna när det var potatisskörd. Hon jobbade extra åt järnvägen genom att veva ner bommarna när sista rälsbussen passerade Håkanryds station på kvällen.

Gardinerna var säkert nystrukna och den lilla stugan välstädad. Men det kostade på. Inget vatten inne förrän på 50-talet. Tvätten sköljde hon i Ivösjöns vatten vilket innebar en cykeltur med tvättsäckarna på sex kilometer enkel resa. När morfar kom hem från sitt arbete på Iföverken gick all hans så kallade fritid åt till att hämta, hugga och stapla ved.

Men glad minns jag henne som. Särskilt på sin födelsedag då stugan blev full av gäster.

Nu ska snart min stuga fyllas med gäster och vår flagga i trädgården är hissad för dig mormor.

Mjölmålla låter inget vidare. Knappast något man kastar sig över i grönsaksdisken. Men Quinoa -den nya innematen. Ni vet det oerhört nyttiga sydamerikanska fröet som sägs bidraget till inkarikets storhet. Indianerna hade tillgång till en näringsrik och proteinrik basföde vilket gjorde dem friska och intelligenta. I svenska butikshyllor finns quinoan i vit, svart och röd version. Dyrt, men populärt.
Känns lite klimat-o-smart att köpa mat från Bolivia. Särskilt när många i Bolivia dessutom lider av undernäring. Som den evigt optimistiske odlaren (skulle vara ihjälsvulten om jag skulle leva på vad jag producerar i grönsakslandet) har jag just bestämt mig för att i år ge mig kast med Quinoa eller mjölmålla som den heter på svenska. Har precis beställt en påse frö från Impecta. Tänk så frisk, stark och intelligent jag kommer bli i höst när jag kokar min egen quinoa.
Ska kanske äta lite Ruccola till. Det är ju en sallad som blivit omåttligt populär i Sverige – men först när den började importeras från Italien. I Sverige har ruccola funnits länge, men under namnet Senapskål. Det namnet attraherade få konsumenter. Men nu finns senapskål, förlåt ruccola, i de flestas grönsaksland. Och vem vet – nästa år kanske quinoa-fröpåsar går att köpa på ICA.

På Saltå kvarns hemsida finns lite odlingsråd och bilder på plantan. Och det här inlägget är skrivet efter att jag blivit inspirerad av DN:s artikel i lördags.