Vem kan motstå en smörgul böna?

Bläddrar i Impectas frökatalog. Sår i fantasin drömmar. Prunkande grönsaksland, välfylld matkällare, försörjda på egenodlade nyttigheter hela vintern. Långt från vår verklighet med andra ord.
Men kommer inte kunna motstå att köpa, så och -kanske – skörda ”Hutterite Soup Bean”.
Hör bara texten: ”Kokböna. Från 1750. Låg. Delikatessböna från den kristna hutteristiska sekten som flydde till Kanada under 1800-talet. Lättkokade, smörgula bönor för alla slags matlagning och sallader.”

Modernt familjeliv

Det är roligt att vi har så mycket gemensamt med kulturpersonligheter på Söder. Vårt familjeliv är precis som hos författaren och DN-krönikören Bengt Ohlsson
Ta Facebook t ex. Så här skrev han i DN den 14 januari:

Jag gick med eftersom H gick med och satt där och klickade jämt och ständigt, och hon sa att det gjorde hon inte alls, och nu säger hon att jag sitter där och klickar jämt och ständigt och jag svarar att det gör jag inte alls.
Jag Sitter Bara Och Kollar En Stund.

Byt H mot U och hon mot han så är ni hemma hos oss. Men här vill ni nog inte vara för här finns bara de osociala U och B stirrande in i varsin skärm.

Men kanske ska vi börja spela schack igen. På det gamla manuella sättet.

Lite mattips

Vad åt man den 16 januari 1966 (även det året en söndag)?

Ja följde man den förträffliga Husmoderns Köksalmanack skulle lunchen vara ”Smörgåsbordssallad” med nykokt potatis och fullkornsbröd.

Har i min ägo min mammas tummade ex av det årets Köksalmanack med inskrivna, noggranna anvisningar till hembiträdet vad hon skulle göra

Vad är då ”Smörgåssallad”? Jo, man skär lika delar tilciterost(?), kokt potatis och hårdkokta ägg i tärningar. Blanda ner majonnäs, dill och lök. Garnerar med syltlök, god burksill och rödbetsskivor.

Middagen skulle bestå av Hökarpanna. En gryta där basen är kalvnjure alt svinnjure.

I vår familj åt vi denna dag slottsstek och chokladpudding. Tack mamma för att du inte följde recepten denna dag.

Så blev våra liv

Min far var en passionerad hembygdsforskare och han intresserade sig särskilt för hur ”vanligt folks” liv hade gestaltats sig. Han lyfte fram berättelser från fattigsverige;  berättelser som många av de han intervjuade aldrig tidigare beräättat för någon. Inte ens för de egna barnen.

Dessa berättelser återgav han i otaliga föredrag och  i artiklar i olika hembygdstidningar och -böcker. Dock drömde han om att de även skulle komma i bokform. Inte för sin egen del, utan för att minnena och förståelsen för hur livet gestaltade sig för de flesta under tidigt 1900-tal skulle bevaras. Drömmen gick inte i uppfyllelse under hans levnad, men i december 2009, 2 år efter hans död, kom boken ”Så blev våra liv” ut.

Jag har nu köpt in restupplagan från förlaget och säljer den för 50 kr + porto. Hör av er med adress så skickar jag den.

Jag har tidigare skrivit om min pappa, Kurt Karlsson, i blogginlägget ”till minne av min far” den 13 januari 2008.

Resor i fåtöljen

Claes Hylinger skriver i sin bok ”Till främmande land”  (Bonniers 1998) om sin fåtölj: ”jag minns alla äventyr jag upplevt och alla resor jag företagit sittande i dig”. Kanske är det så vi får resa i framtiden. Sittande mer i fåtöljen hemma i vardagsrummet och mindre i flygplanskabinerna på väg mot exotiska resmål. Åtminstone om man ska tro Tomas Steinfeld i Svenskan idag i debattartikeln ”Turismens värld står vid vägs ände.

Bloggåret 2010

WordPress är vänliga nog att skicka mig lite statistik över mitt bloggande under 2010.  5000 besökare har jag haft. Tack alla ni – hoppas ni tyckte besöket var värt besväret och välkomna åter.

Av någon anledning jämför WordPress besöksantalet med hur många fullsatta Boeing 747 detta motsvarar. 12 stycken blir det.

47 inlägg har jag skrivit och det mest lästa är Tack Birro den 10 april. Följer ni den länken märker ni att det inte är något litterärt stordåd jag åstadkommit utan bara en hänvisning till en debattartikel Marcus Birro skrivit i DN.

Min totala  5-i-topp-lista är följande:

Tack Birro April 2010

Jag står framför havet December 2007

Dikten Havet – igen December 2007

Om Tomas Tranströmer fått Nobelpriset… October 2008

Har ni varit i Strömsnäsbruk? July 2007

Lovar se till att det ska bli några ”Highlights” även 2011. Välkomna att följa mig.

18 minuter

Har lämnat Mosebo efter att ha tillbringat 18 minuter där. Så lång tid tar det att återstarta ett tåg som drabbats av datorkrångel. Skriver inte detta som inlägg i vinterns stora nyhetsflöde kring tågförseningar. 18 minuter i Mosebo är i det sammanhanget inget att komma med heller. Skriver snarare för att uttrycka lite teknikfascination. Ett modernt tåg återstartar man alltså precis som en bärbar dator. Släcker ner all el i 5 minuter och när vi suttit i mörkret och kylan får vi så småningom vår belöning. Tåget börjar rulla. Det är minsann inte alltid det går lika bra när man försöker återstarta hemelektronik.

En sociologisk studie: 18 minuter är för kort för att vi passagerare ska börja socialisera oss med varandra. Men hellre tystnad än ännu längre försening. Var Mosebo ligger? Mellan Hässleholm och Osby. ”In the middle of nowhere”.

Ett livsavgörande ögonblick

”Sommaren 1914 fick två unga Halmstadpojkar följa med sin mor till Baltiska utställningen i Malmö. Den ene skulle fylla 15 år, den andre hade nyss fyllt 13 år. På utställningen fick e se en målning av en ryske konstnären Wassily Kandinsky….Vid hemkonsten sparar de ihop till penslar och oljefärger och börjar måla. De båda bröderna var Axel och Erik Olsson.”

Så börjar Viveka Bosson sin bok om Halmstadgruppen (Halmstadgruppen. Ett kraftfält i svensk 1900-talskonst).

Tankarna far iväg. Vad fick en fattig målarhustru från Halmstad att göra resan till Malmö? Eget intresse eller för sönernas skull? Anade hon deras talanger och kallelser? Vad hade hänt om hon inte rest?

Ingen vet, men vi är tacksamma för den kloka modern ( hon har inget namn i boken) som la grunden för att Halmstadgruppen kunde bildas.,

Blir det en ny grön våg?

Läser i Svenska Dagbladet att landsbygden är hopplöst ute. 84% av svenskarna bor på 1,3% av landets yta och allt färre av oss är intresserade av att tillbringa semestern på landet. Med undantag av de trendiga platserna naturligtvis: Gotland, Österlen, Bohuslän…

Det är kanske inte så konstigt eftersom allt fler är barn till andra och tredje generationen stadsbor och då blir ju banden till landet allt svagare. Kerstin Mattsson skriver i sin artikel   ”Vad ska vi ha landsbygden till?” att skildringen av landsbygden i dagens barnböcker är fjärran från Astrid Lindgrens. I dag är landet liktydigt med skräck, tristess och leda.

Det är bara att hoppas att Astrid Lindgrens popularitet består.  Svensk landsbygd måste bli populär igen. Vi kan knappast fortsätta en livsstil där semester innebär långa flygresor till exotiska platser. En hållbar livsstil förutsätter att vi ser värde i vår närhet. Dags för strövtåg i blåbärsskogar, solsemester på Böda Sand eller i Mellbystrand och safari i Kolmården.

Sedan får gärna nya generationer ”gröna vågare” och sommargäster upptäcka södra Öland. Vi har plats för er,

Tavlor på rymmen

Var på både Halmstads museum och Mjellby Konstmuseum idag.  Hade sett framemot att återse Halmstadgruppens verk: t ex  Erik Olsons  ”Sökaren”,  Esaias Thoréns  ”Spelet har börjat” men tavlorna var utlånade till Norrköpings konstmuseum. Lite snopet, men det är bara att gratulera Östgötarna som har fått tillgång till en sådan fin utställning.

Själv fick jag en oväntad konstupplevelse istället: dansken Peter Callesen som jag aldrig hört talas om innan. Men nu är jag helt uppfylld av vad jag sett av hans konst skapad av papper och kniv:

Se mer av honom på länkarna: Mjellby konstmuseum och Petercallesen