Svenska Dagbladet hade igår en ledare med en personlig och fin skildring av ett Sverige som inte ligger långt borta i tiden. ock blev det en märklig eftersmak av läsningen då författaren Per Gudmundsson låter berättelsen från fattigsverige och sin morfar hårda uppväxt mynna ut i en anklagelse mot Juholts mottagande av bostadsersättningar. Är alla moderater historielösa? Vilka ägde torvmossarna där 14-åringar fick slita ont och vilka var ordförande i fattigvårdsstyrelserna som tvingade människor leva och dö i förnedring och fattigdom? Kan det ha varit högermän?
Låt oss i alla fall konstatera att girighet, likgiltighet och ren ondska tycks vara människans onda följeslagare och bästa sättet att skydda oss för varandra är att bygga ett anständigt samhälle där mänskliga rättigheter hela tiden försvaras.
Fattigsverige är förvisso långt borta, men skildringarna från de privata äldre boendena i Stockholm visar med önskvärd tydlighet att smahällsbygget har sina brister.
Vi behöver också påminnas om det samhälle som de flesta av oss kommer ifrån för att inse vikten av det goda samhället och bättre förstå vad som är viktigt.
Sitter med min egen fars berättarskatt framför mig. När han gick bort 2007 hade han levt i nästan 80 år i ett samhälle där han föddes som statarson, fick ta emot allmosor under kriget för att han och syskonen inte skulle svälta, till att uppleva hur Sverige blev ett välfärdssamhälle.
Han var född 1928 och det betyder att hans berättelser och minnen har rätter långt in i Sveriges 1800-tal. Några av hans fina minnesskildringar har jg tidigare publicerat på bloggen, t ex Till minne av min far och fler kommer.
Bodils blogg 