En annan tid, men ändå nära

Svenska Dagbladet hade igår en ledare med en personlig och fin skildring av ett Sverige som inte ligger långt borta i tiden. ock blev det en märklig eftersmak av läsningen då författaren Per Gudmundsson låter berättelsen från fattigsverige och sin morfar hårda uppväxt mynna ut i en anklagelse mot Juholts mottagande av bostadsersättningar. Är alla moderater historielösa? Vilka ägde torvmossarna där 14-åringar fick slita ont och vilka var ordförande i fattigvårdsstyrelserna som tvingade människor leva och dö i förnedring och fattigdom? Kan det ha varit högermän?

Låt oss i alla fall konstatera att girighet, likgiltighet och ren ondska tycks vara människans onda följeslagare och bästa sättet att skydda oss för varandra är att bygga ett anständigt samhälle där mänskliga rättigheter hela tiden försvaras.

Fattigsverige är förvisso långt borta, men skildringarna från de privata äldre boendena i Stockholm visar med önskvärd tydlighet att smahällsbygget har sina brister.

Vi behöver också påminnas om det samhälle som de flesta av oss kommer ifrån för att inse vikten av det goda samhället och bättre förstå vad som är viktigt.

Sitter med min egen fars berättarskatt framför mig. När han gick bort 2007 hade han levt i nästan 80 år i ett samhälle där han föddes som statarson, fick ta emot allmosor under kriget för att han och syskonen inte skulle svälta, till att uppleva hur Sverige blev ett välfärdssamhälle.

Han var född 1928 och det betyder att hans berättelser och minnen har rätter långt in i Sveriges 1800-tal. Några av hans fina minnesskildringar har jg tidigare publicerat på bloggen, t ex Till minne av min far och fler kommer.


Min egen Mima

I Harry Martinsons rymdepos Aniara förströdde sig de stackars utlämnade passagerarna med bilder från den mystiska apparaten Miman.

Vi hade salighetens strand i miman fången,
i timmar lyste dess härlighet.

Är det en Mima jag köpt? Sitter med min iPhone i handen, försedd med läderfodral från Mulberry, och undrar om jag är riktigt klok. Falla så lätt för en frestelse! Jag borde veta att

Men nu är salighetens värld förgången,
förslungad mot en annan ändlöshet.
Bland mörka skuggor dränktes denna saga
av strömmar som ej miman kan förjaga.

Och vi är åter huttrande och svaga.

Nåja, min Mima hjälper mig minsann både med mental träning, meditation och mindfulness. Dessutom kan jag lyssna på Tranströmers dikter och på Roseanne Cashs musik.

Och så har jag laddat ner ett stearinljus där lågan slocknar om jag blåser på den. Kul en hel kvart.

Och tänk att ett köp av en iPhone lockar till omläsning av Martinsons diktning. Det är inte så dumt att äga en Mima

Vägen valde dig

Det är nu 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch i Kongo. Läser  i kväll hans postuma dagbok ”Vägmärken”.  Dagboken fanns i hans bostad i New York tillsammans med ett brev ställt till hans vän kabinettssekreterare Leif Belfrage. I brevet säger Hammarskjöld att dagboken får publiceras för att ge eftervärlden den ”enda riktiga profile som kan tecknas”.  Till mångas förvåning kom en ganska okänd sida av FN:s generalsekreterare fram:  intresset för mysticism och meditation.

Hammarskjölds gärning som generalsekreterare kan inte överskattas, men tillhör ändå samtidshistorien. Den utgivna dagboken är däremot en ständigt aktuell källa att begrunda och meditera över.

Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”.

Var dag den första -.Var dag ett liv”.

När jag läser om Hammarskjölds liv och gärning och den stoicism och uppoffring han visade tänker jag att nedanstående dikt så väl summerar hans syn på liv och plikt och också kan vara tröst till oss vanliga dödliga som ibland kan tycka våra plikter tynger:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig-
och du ska tacka.

Varför kan inte kvinnor vara mejerister?

Sitter och följer upp ett projekt vi jobbar med på firman: automationslösningar åt Stockholm Mejeri Kallhäll. Projektet går bra och både vi och kunden är nöjda så är långt. Det är en imponerande anläggning: man tar emot 200 miljoner kg mjölk varje år och tillverkar 50 olika mjölkbaserade produkter.

Tänker på det när jag går förbi mejeriet i Vickleby som har fått nytt liv som bykrog på sommaren. Som mejeri försvann det dock redan 1948. Som mest tog man emot 1 miljon kg  mjölk per år från 44 gårdar. På 30-talet fanns det 22 mejerier på Öland, idag inte ett enda. Mjölken transporteras över bron till Kalmar.

Mejeristen i Vickleby hade tjänstebostad i form av ett rum i mejeribyggnaden och enligt protokoll från 1922 rätt att hålla sig med gris. Var den stian fanns framgår inte. Undrar om mejeristen på Stockholm Mejeri har tjänstebostad och gris?

Men mest nyfiken är jag på vad som hände på mejeriet i Vickleby 1915. Jag citerar den hemlighetsfulla texten ur jubileumsskriften ”Öländsk Mejerihantering 100 år 1885-1985”:

De första 10 åren hade man kvinnliga mejerister. Av viss orsak beslöts 1915 om manliga mejerister, Oskar Levin till 1920, därefter Hilmer Vickström, som skötte mejeriet på ett mycket föredömligt sätt.”

Då andra sovit..

”Då andra sovit har jag läsit, då andra supit har jag skrevit”.

Så svarade prosten Pehr Osbeck, en av Linnés lärjungar, de som beundrade hans stora arbetskapacitet.

Tänkte på detta citat när jag lyssnade på idrottspsykologen Lars-Erik Uneståhl som menar att talang är överskattat; det handlar om inställning och hårt arbete. Inget att skylla på med andra ord. 1000 timmar om året i 10 år skapar en mästare, inget annat. Så det är bara att kavla upp armarna.

Samma tanke har konstnären Yrjö Edelmann som arbetar disciplinerat i sin ateljé från tidig morgon till sen kväll och som i en tidningsartikel säger att brist på inspiration är amatörernas bortförklaring.

Med andra ord – det är bara att kavla upp armarna. Men först ska jag ha semester.

Lärodikt 1 juni


Var glad, min själ,
åt vad du har:
nu har du hundra sommardar
och detta är den första!

Giv noga akt på var du står:
i morgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år.
I morgon är den andra…
Kajenn (Caj Lundgren)

På valborgsmässoafton flaggar vi för mormor

När jag var barn flaggade hela landet för min mormor. Ester fyllde år den 30 april och jag var övertygad om att det var för henne flaggorna var hissade. Kanske borde jag haft rätt. Kanske skulle vi flagga för Ester och alla hennes 1900-talssystrar som slet och kämpade i fattiga arbetarhem på 30- till 60-talet istället för att flagga för vårt kungahus?

Ester föddes 1904 i Bromölla i sydöstra  Skåne och var i folkbokföringen titulerad som hemmafru. Hemmafru -dagens associationer är getingmidjor, nystrukna gardiner och nybakade bullar. Så långt från de s.k. hemmafruarna i arbetarhemmen. Mormor bidrog till försörjningen av de sex barnen genom dagsverken hos bönderna när det var potatisskörd. Hon jobbade extra åt järnvägen genom att veva ner bommarna när sista rälsbussen passerade Håkanryds station på kvällen.

Gardinerna var säkert nystrukna och den lilla stugan välstädad. Men det kostade på. Inget vatten inne förrän på 50-talet. Tvätten sköljde hon i Ivösjöns vatten vilket innebar en cykeltur med tvättsäckarna på sex kilometer enkel resa. När morfar kom hem från sitt arbete på Iföverken gick all hans så kallade fritid åt till att hämta, hugga och stapla ved.

Men glad minns jag henne som. Särskilt på sin födelsedag då stugan blev full av gäster.

Nu ska snart min stuga fyllas med gäster och vår flagga i trädgården är hissad för dig mormor.

Mjölmålla

Mjölmålla låter inget vidare. Knappast något man kastar sig över i grönsaksdisken. Men Quinoa -den nya innematen. Ni vet det oerhört nyttiga sydamerikanska fröet som sägs bidraget till inkarikets storhet. Indianerna hade tillgång till en näringsrik och proteinrik basföde vilket gjorde dem friska och intelligenta. I svenska butikshyllor finns quinoan i vit, svart och röd version. Dyrt, men populärt.
Känns lite klimat-o-smart att köpa mat från Bolivia. Särskilt när många i Bolivia dessutom lider av undernäring. Som den evigt optimistiske odlaren (skulle vara ihjälsvulten om jag skulle leva på vad jag producerar i grönsakslandet) har jag just bestämt mig för att i år ge mig kast med Quinoa eller mjölmålla som den heter på svenska. Har precis beställt en påse frö från Impecta. Tänk så frisk, stark och intelligent jag kommer bli i höst när jag kokar min egen quinoa.
Ska kanske äta lite Ruccola till. Det är ju en sallad som blivit omåttligt populär i Sverige – men först när den började importeras från Italien. I Sverige har ruccola funnits länge, men under namnet Senapskål. Det namnet attraherade få konsumenter. Men nu finns senapskål, förlåt ruccola, i de flestas grönsaksland. Och vem vet – nästa år kanske quinoa-fröpåsar går att köpa på ICA.

Saltå kvarns hemsida finns lite odlingsråd och bilder på plantan. Och det här inlägget är skrivet efter att jag blivit inspirerad av DN:s artikel i lördags.

Vem kan motstå en smörgul böna?

Bläddrar i Impectas frökatalog. Sår i fantasin drömmar. Prunkande grönsaksland, välfylld matkällare, försörjda på egenodlade nyttigheter hela vintern. Långt från vår verklighet med andra ord.
Men kommer inte kunna motstå att köpa, så och -kanske – skörda ”Hutterite Soup Bean”.
Hör bara texten: ”Kokböna. Från 1750. Låg. Delikatessböna från den kristna hutteristiska sekten som flydde till Kanada under 1800-talet. Lättkokade, smörgula bönor för alla slags matlagning och sallader.”