Julesorg

Läser i Litteraturmagazinet (www.litteraturmagazinet.com) att i danskan finns ordet julesorg. Uttrycker precis vad många av oss känner mitt i julglädjen. Någon fattas oss. Minnen från tidigare jular inkluderar de vi mist. I glädjen finns stråket av saknad och sorg, men också tacksamhet. Det enkla ordet julesorg gör mitt vemod begripligt och underlättar för glädjen att komma fram.

Morgonsamling

Sitter och förbereder min morgonsamling för studenterna. Tänkte avrunda all information inför höstlovet med att läsa en höstdikt. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Håller mina morgonsamlingar på engelska då vi har en grupp gäststuderande från Japan, Korea och Kanada och behöver en dikt som antingen är på engelska eller finns med engelsk översättning. Bläddrar i alla mina antologier i bokhyllan och surfar på nätet, men hamnar bara i vemod, förgängelse och död. Knappast vare sig upplyftande eller aktuellt för 25-åriga blivande konsthantverkare och trädgårdsmästare.Finns det verkligen inget hoppfullt och glatt kring hösten? Inte i poesin vad jag kan hitta.

Bestämmer mig för att berätta om ursprunget till höstlovet istället. Hur man redan vid svenska folkskolans införande 1842 hade ledigt 1-2 veckor under hösten så att barnen skulle kunna hjälpa till med potatisskörden och andra sysslor på gårdarna. Här i Vickleby var säkert höstlovet under 1900-talet till för att få billig arbetskraft till sockerbetsskörden. Möjligen ett intressant perspektiv. Får sova på saken.

Läser i alla fall en höstdikt högt för mig själv:

Jag dödar långsamt ett äpple i munnen.

Högt upp lossnar ett löv

och drar de undre med sig.

Var det inte något mer vi ville

än vara hyfsade fruktodlare

i ett hyfsat land

med rätt att rösta, rätt att låta bli?

(Werner Aspenström:  Efter en frostnatt i  samlingen Inre 1969)

 

Glöm inte Homs

Bläddrar man förbi alla artiklar om den nya prinsessan möter man en annan verklighet. Glöm inte bort babyn i Homs och glöm inte bort den modiga reportern Marie Colvin som skrev från den syriska staden Homs: ”Såg en bebis dö i dag. Splitter, läkarna kunde inget göra. Hans lilla mage hävdes tills han slutade andas. Kände mig hjälplös.”. Idag är även Marie Colvin död. Åsne Seierstad tecknar ett fint porträtt av sin vän i DN. ”Hon skrev med hamrande samvete”.

Ingen tid att mata duvor

”Först brukar jag skriva ordet ARBETSRO på tavlan. Utan arbetsro ingen inlärning. Sedan förklarar jag att det är jag som är kung i det här klassrummet”. Citatet är från DN:s Familjesida och det är Åke Malmberg som berättar. Han fyller 75 år idag, och förutom att arbeta som lärarvikarie med ovanstående som yrkesknep så är han även reseledare.

Åkes livsstil ligger i tiden nu när pensionsåldern kanske höjs. Här gäller det för en stackars 53-åring att inse att det är 20 år kvar innan det är dags att mata duvor i parken. Tänker på en bekant som också var lärarvikarie fram till 80-årsåldern. Hans knep var att ha kostym, vit skjorta och fluga på jobbet. ”En sådan klädesel hade ungarna aldrig sett så de blev tysta av bara min uppenbarelse. Sedan sa jag att de var tvungna och ta det lite lugnt så jag inte fick en hjärtattack och dog eftersom jag var så gammal” brukade han belåtet berätta. Se där – ytterligare ett yrkesknep.

Igår hade jag en inskolningsdag på mitt nya jobb som jag tillträder officiellt 2 april. Min företrädare är 70 år ung och vi startade vår gemensamma arbetsdag klockan 7 på morgonen. 11 timmar senare avslutade vi dagens sista möte och sa trevlig helg till varandra. Han gick med spänstiga steg till gaten på flygplatsen för att flyga hem, jag körde dödstrött de två milen hem och somnade framför TV:n.

Det gäller att kämpa på och försöka hålla jämna steg med 70-åringarna. När jag har åldern inne ska jag minsann bli drottning på jobbet.

Världen bättre än vi tror

Jag erkänner: aporna på Skansen kan mer om världen än jag. Eller rättare sagt så skulle deras slumpmässiga svar på frågor om världens tillstånd ge fler rätt än vad många av oss skulle svara. Vi är indoktrinerade av gamla, inaktuella kunskaper, fördomar om biståndsverksamheten samt av det ständiga bruset av negativa nyheter.

Inte visste jag att läskunnigheten bland unga Tanzanianer är 80% eller att familjeplaneringen har slagit igenom i många muslimska länder. Nu vet jag lite mer tack vare Hans Roslings artikel i DN i veckan.

Mer positiva nyheter: följ folkbildaren Hans Rosling på hans hemsida http://www.gapminder.org/

Ett fruset ögonblick

En hel första klass tysta och chockade. En blek fröken. Vad ska hända? Stackars Lars! Vilken hemsk present.

Det är adventstid. Året är 1965. Alla barn i klassen skulle ta med en inslagen liten present och varje dag i december fick en av oss välja ett paket. Och en dag var det Lars tur och han fick Kickis paket. Stackars Kicki som inte hade någon hemma som brydde sig särskilt mycket om hennes skolgång. Men Kicki hade varit driftig och själv letat upp något vackert i skafferiet och slagit in det.

Nu satt vi alla och tittade förskräckta på ett färgglatt buljongpaket. Skulle Lars börja gråta? Nej då. Han kom med de förlösande orden som fick hela klassen att andas ut, fröken att få färg i ansiktet och Kicki att sluta skämmas.

”Tack så väldigt mycket. Det här ska jag ge mamma i julklapp”.

En annan tid, men ändå nära

Svenska Dagbladet hade igår en ledare med en personlig och fin skildring av ett Sverige som inte ligger långt borta i tiden. ock blev det en märklig eftersmak av läsningen då författaren Per Gudmundsson låter berättelsen från fattigsverige och sin morfar hårda uppväxt mynna ut i en anklagelse mot Juholts mottagande av bostadsersättningar. Är alla moderater historielösa? Vilka ägde torvmossarna där 14-åringar fick slita ont och vilka var ordförande i fattigvårdsstyrelserna som tvingade människor leva och dö i förnedring och fattigdom? Kan det ha varit högermän?

Låt oss i alla fall konstatera att girighet, likgiltighet och ren ondska tycks vara människans onda följeslagare och bästa sättet att skydda oss för varandra är att bygga ett anständigt samhälle där mänskliga rättigheter hela tiden försvaras.

Fattigsverige är förvisso långt borta, men skildringarna från de privata äldre boendena i Stockholm visar med önskvärd tydlighet att smahällsbygget har sina brister.

Vi behöver också påminnas om det samhälle som de flesta av oss kommer ifrån för att inse vikten av det goda samhället och bättre förstå vad som är viktigt.

Sitter med min egen fars berättarskatt framför mig. När han gick bort 2007 hade han levt i nästan 80 år i ett samhälle där han föddes som statarson, fick ta emot allmosor under kriget för att han och syskonen inte skulle svälta, till att uppleva hur Sverige blev ett välfärdssamhälle.

Han var född 1928 och det betyder att hans berättelser och minnen har rätter långt in i Sveriges 1800-tal. Några av hans fina minnesskildringar har jg tidigare publicerat på bloggen, t ex Till minne av min far och fler kommer.


Min egen Mima

I Harry Martinsons rymdepos Aniara förströdde sig de stackars utlämnade passagerarna med bilder från den mystiska apparaten Miman.

Vi hade salighetens strand i miman fången,
i timmar lyste dess härlighet.

Är det en Mima jag köpt? Sitter med min iPhone i handen, försedd med läderfodral från Mulberry, och undrar om jag är riktigt klok. Falla så lätt för en frestelse! Jag borde veta att

Men nu är salighetens värld förgången,
förslungad mot en annan ändlöshet.
Bland mörka skuggor dränktes denna saga
av strömmar som ej miman kan förjaga.

Och vi är åter huttrande och svaga.

Nåja, min Mima hjälper mig minsann både med mental träning, meditation och mindfulness. Dessutom kan jag lyssna på Tranströmers dikter och på Roseanne Cashs musik.

Och så har jag laddat ner ett stearinljus där lågan slocknar om jag blåser på den. Kul en hel kvart.

Och tänk att ett köp av en iPhone lockar till omläsning av Martinsons diktning. Det är inte så dumt att äga en Mima