Den 2 april i år skulle min far, Kurt Karlsson, fyllt 85 år om han levt. Tyvärr gick han bort för 5 år sedan och fick inte heller uppleva sin 80-årsdag. Hans utmätta tid blev 79 år, 8 månader och 20 dagar. En aktningsvärd ålder i sig, men han och vi hade räknat med fler lyckliga och friska år. Men livet och döden rår vi inte över.

En av hans drömmar var att få det han skrivit publicerat. Inte för egen vinning eller berömmelse utan för att han skrev om det han tyckte vara viktigt och värt att sprida: hur ”vanliga människor” levde i 1900-talets Sverige.

2009 kunde vi förverkliga en del av hans dröm: då gav bokförlaget Settern ut några av hans intervjuer i ”Så blev våra liv. Sydhallänningar berättar om sina öden under förra seklet”. Det blev en uppskattad bok som efter ett år var slutsåld på förlaget.

Nu är det dags att förverkliga nästa viktiga projekt: berättelsen om hans och hans förfäders liv. Pappas texter finns i min dator och behöver bara lätt redigeras och knytas ihop. Den här gången ska vi ge ut boken i egen regi med hjälp av ett print on demand företag. Känns viktigt och spännande. För att sätta lite press på mig har jag planerat att boken ska vara färdig just den 2 april. Dags att börja med andra ord.

Ett litet smakprov på pappas text kommer här:

En studiekampanj  ”Vårt århundrade i Halland”  gav mig en impuls att åka hem till min far  Georg och be honom berätta om hur han och hans föräldrar hade det i seklets början. Det blev inte ett besök utan många. Far berättade gärna och jag frågade ibland men mest satt jag och lyssnade alltmedan min fru Rut antecknade. Det blev många fullskrivna blad och det hade hänt mycket som jag aldrig tidigare hört talas om. Visst präglas varje blad av slit och tungt arbete för att klara brödfödan för sig och familjen. Men livet var inte bara möda och besvär. Ett exempel är att farfar Viktor kunde ge sig iväg en halv timme tidigare på morgonen för att överraska barnbarnen med äpple. Han skalade en del kvistar på en stor gran som stod på gården.  Kvistarna stacks in i äpplena och barnen trodde inte sina ögon när de såg att granen bar frukt.

Den ökade kännedomen om den äldre generationens förhållanden har också ökat förståelsen för den egna och kommande generationen. Egenskaper som man inte lagt märke till eller som man trott vara självförvärvade visar sig finnas i släkten sen minst hundra år tillbaka. Lusten att arbeta och arbetsglädjen och därigenom vanan eller ovanan att ta på sig alltför stor arbetsbörda är t.ex ett typiskt släktdrag. Den enorma muskelstyrka som de äldre var kända för har tyvärr inte nedärvts men idag kan ju denna ersättas med tekniska hjälpmedel.

Georg berättar så här: Min fars släkt kommer ifrån Småland. Min far Viktor var yngste sonen på torpet Lippebo i Gryteryds församling. 1893 är han15 år och skall ge sig iväg ut till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Christina och Karl är ledsna,dom börjar bli gamla och utslitna.Karl har varit i Halland varje sommar på Tollastorps tegelbruk och på vintrarna har han lagt gärdesgårdar eller huggit timmer.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Nu gick han nog också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla rest till Amerika och nu gav Viktor sig också iväg.

Mor Christina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe. Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika,du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Christina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor.

Nu var Viktor på väg från hemmet men han vände sig om då och då. Vid stugknuten växte ett vårdträd,en stor bok och den syntes ända till Fegen.