Ett julminne

Det är julafton 1890. Min fars farmor Johanna står med sina syskon i fönstret i det lilla torpet. De väntar otåligt på att far ska komma hem. I år ska de nämligen fira julafton har han lovat. När han kommer hem från dagsverket på Stensjö gård i Halland ska han ha med sig en julgran. Granen ska de pynta med röda äpplen de sparat undan och så ska de dansa och sjunga.

Men far kommer aldrig. De väntar och väntar. Till sist somnar minsta syskonet och snart har alla barnen somnat. Först vid midnatt kommer Gustaf hem. Det hade blivit dubbla dagsverken för torparna. En skuta hade kommit från England och den skulle lastas med gatsten från gårdens stenhuggeri. När han till sist fick lämna arbetet var det så mörkt att han fick tag i en tall istället för en gran. Hustrun Anna tyckte inte att de skulle väcka barnen utan fira jul dagen efter. Men Gustaf menar att ett löfte är ett löfte och barnen väcks mitt i natten. ”Vi pyntade tallen”, berättade Johanna för sina barn och barnbarn. ”Sedan sjöng vi och dansade halva natten.” Denna jul var den finaste hon upplevt och aldrig tyckte hon någon julgran var bättre än barndomens tall.

Tankar om Pehr Osbeck

Då andra supit har jag läsit
Då andra sovit har jag skrevit,
Då andra spelt har jag granskat örter,
då andra dött, har jag tänkt på döden,
Nu gör han mig ej häpen.

Ovanstående rader fanns nerklottrade i ett manuskript som prästen och naturforskaren Pehr Osbeck skrivit. Osbeck var en av Linnés lärjungar och blev skickad med ett Ostindiska kompaniets fartyg till Canton för att göra vetenskapliga studier. Dit kom fartyget hösten 1751 och under hösten och vintern gjorde Osbeck exkursioner på land och studerade och samlade växter, skrev rapporter om seder och bruk, levnadsvillkor  samt om hur jordbruket bedrevs. Linné hade önskat att få hem en teplanta, men när fartyget sköt salut vid avresan från Cantons hamn ramlade Osbecks insamlade planta överbord!

Efter resan blev Osbeck prost i Hasslövs pastorat i Södra Halland. Gunnar Eriksson beskriver hans gärning där i Svenskt Biografiskt Lexikon: 

Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brand-stodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar.” …..O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar  och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri.

Jag blev påmind om Osbeck i Kerstin Ekmans fina bok ”Då var allt levande och lustigt” (Albert Bonniers förlag 2015) som handlar om en annan Linnélärjunge, Clas Bjerkander, som hade samma starka flit och drivkraft och ett liknande levnadsöde.

Osbecks rader dyker då och då upp i mitt minne. Kanske som föredöme? Jag skrev en text för fyra år sedan https://bodilanjar.wordpress.com/2011/07/20/ och får väl tyvärr konstatera att trots goda intentioner har jag knappast blivit mycket flitigare.  Det finns mycket distraktioner i livet.

Osbeck är också en länk till min far. Han citerade gärna raderna och de stämde väl in på honom själv. I hans bokhylla fanns en nyutgåva av Osbecks ”Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri” och den läste han flera gånger och reflekterade över skillnader mellan förr och nu. Far blev inte präst, inte student heller. Sex år i folkskolan fick räcka trots att han hade läshuvud. Sedan behövdes han för familjens försörjning. Men fliten, bildningshungern och viljan att göra skillnad hade han med sig hela livet.

En vemodig Fars Dagssöndag kan man trösta sig med att ord och texter har betydelse och gör att minnen och erfarenheter från tidigare generationer hålls levande.

Jag minns Svante Grände

”Svante Grände, säger namnet er något?”. Det är Maria Schottenius som ställer den retoriska frågan i Dagens Nyheter idag i en krönika om svenskar som deltar i krig utomlands. Plötsligt är jag 40 år tillbaks i tiden. Svante Grände – visst minns jag prästsonen från Rolfstorp i Halland som gav sig iväg som biståndsarbetare till Chile, anslöt sig till motståndsrörelsen mot Pinochet och dödades i ett bakhåll. Ett minne som legat långt bak och där namnet plötsligt lyfter fram en mängd bilder:  Tv-reportagen från stadion i Santiago, ambassadör Harald Edelstams mod och civilkurage, de chilenska flyktingarna som kom till Sverige hösten 1973 och familjen som mina föräldrar tog emot i vårt hem under julhelgen. Och så artiklarna i Hallandsposten om Svante Grändes död. Ser bilden av Svante framför mig och minns den fina texten som, tror jag, hans far skrev: ”Svante dog för det han trodde på”. Men det intressanta är naturligtvis inte mina personliga minnesbilder utan vikten av att vi påminns om att vi har alla ett ansvar och ett uppdrag att bidra till att göra världen bättre. En del beredda att riskera sina liv för detta, men för oss andra så låt oss åtminstone se till att ta ställning mot all slapp vardagsrasism omkring oss och rösta in demokratiska och anständiga politiker i vårt parlament på söndag.

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-forbjud-svenska-medborgare-att-delta-i-krig-i-andra-lander/

Revidering 2023-01-18:

Fick ett mail från en student på Linnéuniversitetet, Tobias Monsler, som har skrivit sitt examensarbete om Svante Grändes brev hem och hur dessa kan användas i undervisningen i historia för gymnasieelever. En intressant läsning:

Maria Schottenius artikel är tyvärr låst numera, men på SVT Play finns en dokumentär om Svante Grände från 1980: Löjtnant Julio

https://www.svtplay.se/video/8DWZ4dK/lojtnant-julio-en-utlandssvensk

Långfredag

Bild

70-tal. Jag, min pappa och min farfar är alldeles i närheten av platsen där min farfarsfarfar och farfarsfarmor levde. Gränstrakterna mellan Halland och Småland i närheten av samhället Fegen.

20 år senare skriver min far den här texten om långfredagen 1992. Dagen då min farfar Georg gick bort. Nu är även pappa borta från jordelivet, men att läsa hans fina text är att fortfarande komma honom nära.

Kurts dagbok långfredagen 1992.

Ja, det blev en tidig början på långfredagen. Jag har några får att ta hand om. En tacka såg ut att vara färdig för lamning när jag såg till den vid elva-tiden i går kväll. Nu vaknade jag och gick ut klockan ett, men det var en timme för sent. Ett lamm hade kommit till världen men nummer två  hade fastnat halvvägs. Min hjälp borde kommit någon timme tidigare, för att rädda livet  på detta och även på det tredje lammet. Det var förargligt att jag inte stannade uppe men sådant här är svårt att förutse.

Nu går det inte att sova efter den här händelsen. Jag tänder ljuset och tar en bok som ligger i sängen bredvid. Denna säng är för tillfället tom eftersom hustru Rut är på en resa under påskhelgen. Så därför stör jag ingen med mitt läsande så här mitt i natten. Boken är Fredrik Ströms ”Folket i Simlångsdalen”. Tänk att denne författare endast var 23 år när han skrev detta ver som väl idag räknas till de svenska klassikerna. Tydligen en mycket mogen och begåvad 23-åring.

Jag har läst den här boken några gånger förut men vill friska upp mitt minne inför sommarens bussresor genom Simlångsdalen. De flesta resenärer tycker nog det är intressant att få veta något om Sig Folkesson, Marit Vankelmod och om herrgårdarna som det skrivs om.

Ja, så var boken utläst, klockan är fyra och jag klär mig för att se till fåren ännu en gång. Fåren ser ut att må väl och jag går en runda runt gården. Ett par hundra meter bort flyter Lagan och i nattens månsken ser den ut som en silversjö. Men inte är det Lagan jag tänker på. I tankarna är jag fortfarande kvar i Simlångsdalen och jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag befinner mig. Är jag kanhända någon av personerna i romanen. Ja, inte är jag Stig Folkesson, jag trånar inte efter pengar och makt. Och inte är jag gästgivaren och inte vill jag springa med bössan i skogen som Jörgen Ödman. Den ende jag i så fall skulle passa att vara det är nog luffaren Sebelius, en snäll och förnöjsam människa som tycker om att gå omkring och prata med folk.

Borta vid Laholm far en påskraket upp och återför mig till verkligheten. Jag går in för att sova ett par timmar till.

Klockan är sju och jag har redan ätit havregrynsgröt och smörgåsar till frukost. Fåren har jag sett till och är nu färdig att ta bilen och köra till Falkenberg.

Min far Georg som nyss fyllt 89 år har i ett par månader varit sjuk. Han är nu sämre och det är alltid någon av oss åtta syskon som är hos honom både natt och dag. Far hade nu blivit betydligt sämre sen jag var hos honom för ett par dagar sen. Han låg hopkrupen som ett litet barn, andningen var långsam och ojämn och vi fick ingen kontakt med honom. Vi min syster, bror, svägerska och ett av fars barnbarn satt tysta vid hans säng och alla förstod vi att hans tid snart var tillända. Klockan tio på förmiddagen blev allt plötsligt helt tyst och han slocknade helt lugnt för alltid.

Visst kändes det konstigt att ens egen far på någon minut gick över gränsen från de levande och till de döda men han hade flera gånger under den här sjukdomstiden sagt att det skulle vara skönt att få somna in för gott och han fick verkligen somna in helt odramatiskt. Och fast man förstått att detta kunde hända när som helst så var man ändå inte riktigt förberedd på denna händelse. Man stod med gråten i halsen och torkade tårarna och visste inte riktigt vad som skulle göras. Då kom det in en ung sjuksköterska som på ett mycket fint sätt tog hand om både oss och far. Hon lyssnade på hans hjärta och lade igen hans ögonlock. Hon undrade om vi ville tala med en doktor och hon bjöd in oss i ett rum där vi fick vänta någon timme. Så fick vi komma in igen och då hade man bäddat sängen och far låg som om han bara sov en stund. Man hade tänt levande ljus och denna unga kvinna klarade av en sådan här svår stund på ett mycket fint sätt. Tack vare henne så blev detta något av en högtidlig minnesstund för oss.

Så skiljs vi syskon åt och jag sitter i bilen och skall åka till Laholm igen. Men jag ändrar mig och tar vägen mot mitt gamla hem Granelund där far bodde tills han blev sjuk för ett par månader sen. På vägen över Årstad och emot Asige ser jag flera hus och gårdar som far varit med om att bygga. Han var en sån skicklig murare och han slarvade aldrig, allt skulle göras rejält och han var aldrig främmande för att hjälpa till med vad som helst vid ett bygge om det behövdes.

Ja, så är jag hemma där jag har levat ifrån tre-årsåldern och tills jag flyttade hemifrån när jag fyllt femton. Men på något vis så är det inte längre mitt hem nu när far är borta. Det verkar så tomt här men ändå känner jag att jag att jag vill vara ensam här en stund för att i tankarna vandra tillbaka och minnas stunder och tillfällen ur fars och mitt eget liv. Jag går inte in i huset, jag känner inte för detta. Allting här på gården påminner om far. Husen är om och tillbyggda flera gånger. När vi kom hit 1931 så var det ett par nästan fallfärdige ruckel och nu ser allt så välskött och prydligt ut.

Trädgården tog far hand om när mor dog för 20 år sedan och rabatterna är fulla av vårblommor och perenner som börjar sticka upp. Fönstren är fulla av krukväxter och dessa har den senaste tiden skötts av mina systrar men dessförinnan var de fars skötebarn.

Jag går in i logan. Där minns jag att far tröskade med plejel för att få takhalm. I hans verkstad ligger skrädyxan som han använde till alla bjälkar som han högg i sin ungdom. Där ligger också hans verktyg som han använde till att göra träskor under senare år. Några av hans högtidsstunder var säkert när han för några år sedan var med på hembygdsdagar för att visa hur det gick till att tillverka träskor.

Jag tar på mig stövlar och går runt markerna på de 13 tunnland som hör till gården. När vi kom hit så var det endast 3 tunnland här men far köpte 10 tunnland skogsmark för tusen kronor och med mycket slit och möda så odlade han upp detta på ett tio-tal år. Några stenrösen ute på åkrarna och några i skogskanten talar sitt tydliga språk om allt slit han haft med sin jord. Jag går här och minns. Här hade vi barn våra små odlingar av potatis och säd. Även om vi tidigt fick hjälpa till med fars odling så ville vi ändå ha vår egen lilla täppa.

Jag kommer till skogskanten. Här var grinden och stigen som korna gick på när de betade på skogen hela sommaren. Man hörde deras bjällror hela degen och för det mesta stod de vid grinden på kvällen när det var mjölkningsdags. Om inte så fick vi barn ge oss ut i skogen för att leta upp dem. Men nu växer det stor granskog där korna betade och de stigar där vi sprang som barn är helt igenväxta.

På väg fram till gården tänker jag på om far fick det liv han ville eller önskade. Ja, jag tror att han var nöjd med sitt liv. Han var lycklig över att han klarat att föda och fostra åtta barn på den lilla gården och på sitt arbete som murare. Men visst hade han långa arbetsdagar. Det var endast på söndagar som han tog sig ledigt och endast skötte om djuren. Alla andra dagar var hans arbetsdag från tidig morgon och till sena kvällen. Men arbete var hans liv och han var en ovanligt förnöjd människa. Det enda som förmörkade hans tillvaro var de tider då han hade besvär med sin rygg.

Allt är så tyst och stilla här precis som när man var barn och det var långfredag. En sådan dag liksom de andra stora helgerna, de firades i stillhet. Det var endast kyrkbesöken, djurens skötsel och matlagningen. I övrigt firade man verkligen en sådan här helgdag. Vi barn var väl inte direkt förbjudna att leka men jag kan inte minnas att vi någon gång kivades eller väsnades en sådan här dag. Det var på något sätt självklart för oss barn att ta hänsyn till att det var en kyrkans helgdagar som firades.

Ja, så är jag tillbaka på gården och vid bilen. Jag behövde den här stunden för att ensam och kanske för sista gången få vandra på stigar och marker där jag har alla mina barndomsminnen. Nu är jag i bilen, på väg förbi Hagbards galge där far som tio-åring var med farfar när man reste upp en sten som länge legat nedfallen. Farfar och några andra starka karar lyckades med hjälp av en stubb-brytare och ”våkter” få den tunga stenen på plats igen.

I Asige kör jag fram till kyrkan. Hit tog mor oss med varenda söndag ifrån vi var småbarn och tills vi var konfirmerade. Sen när jag fyllt femton år vägrade jag att följa med. Men i tjugo-årsåldern kom jag hit igen eftersom jag vikarierade som kyrkvaktmästare.

Jag går upp i tornet till klockorna som nu drivs av motorer. På min tid ringdes de för hand och det var slitsamt i början tills man lärt sig tekniken. Sedan var det endast i början och i slutet av ringningen son man behövde anstränga sig.

Inne i kyrkan är det ommålat men annars sig likt. Det välbekanta tickandet från golvuret, denna klocka som man alltid tyckte gick för sakta under de långa predikningarna. Altartavlan med korsfästelsen passar ju in i bilden en dag som denna. Ute på kyrkogården gör jag jämförelser med hur det var när jag var barn och hur det är i dag.  Förr var ju de mesta gravstenarna bara ett namn som man inte visste så mycket om men nu så är många namn personer som jag kände och minns. Här ligger alla de som jag av olika anledningar hade kontakt med. Släktingar, grannar, smeden, postbäraren, barnmorskan och lärarinnan. Ja, vid nästan varje sten kan man stanna och minnas något möte eller något som var speciellt med denna människa.

Även om ingen väntar på mig där hemma så känner jag ändå att det kan vara skönt att komma hem nu och jag kör nu mot Laholm och vår gård i byn Hov

Vid solnedgången går jag ner till Lagan för att se så inte rådjur och harar skadat de träd och buskar som jag nyligen planterat. Fast nordanvinden biter i skinnet så följer jag Lagan en bit emot Laholm. Fåglarna sjunger för fullt men vitsipporna har redan slagit igen blommorna för dagen. Jag kommer in på en stig där många människor brukar gå men i kväll är ingen ute. Jag går förbi några stora ekar och tänk om dessa kunde berätta om vad som hänt här under alla år som de stått här, Men det kan de inte och jag återvänder hem och det är tid att gå till sängs efter en minnesvärd dag.

Kurt Karlsson.

Farmors bokhylla

I farmors kök stod i ett hörn en frysbox och brummade. Frysboxen doldes under en duk och en vas blommor.  I ett annat hörn ett jättestort kylskåp. Yttermåtten var gigantiska alltså. För inuti var det riktigt litet. Men räckte till mjölk och pålägg. Bredvid vedspisen fanns en smal elektrisk spis med tre plattor. De moderna bekvämligheterna hade på 60-talet kommit till det lilla huset i skogskanten.

Ovanför frysboxen fanns en liten hylla för böcker. Säker inte mer än 40 cm lång. Men den rymde de böcker huset hade. Bibel, postilla, psalmbok och några häftade böcker med jakt- och fiskehistorier.

Och så fanns där kåserisamlingen Hasse Z:s bästa. Hur den kommit dit är en gåta för den enda som läste i den var jag. Men jag läste desto mer i den. Inte för att den var bra utan för att det var bästa tidsfördrivet för en ditsläpad tonåring.

Läser någon kåserier nuförtiden? Mer än jag? Tycker nog att Barbro Alvings ”Käringen mot strömmen” fortfarande håller. Men visst har Hasse Z  sina poänger. Ta det här lilla citatet ur första kåseriet i boken:

Asplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för 50 kronor. Med segel och allt. Jag bor bredvid Asplund, och Asplund bad mig hjälpa honom rigga på båten. Vi riggade på båten, d.v.s. vi satte 2 segel med olika namn samt en mast i mitten och satte alltihop i sjön. En erfaren sjöman skulle först ha satt båten i sjön och sedan riggat på den, men det har alltid legat något originellt över Asplund. Då båten kom i sjön sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blevo rätt överraskade och Asplund bad till Gud om en revolver och 22 kr för att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för 50 kr och som visste vad han gjorde.

247 sidor i den här stilen räddade många söndagseftermiddagar. Har dessutom till min glädje fått ärva boken som en viktig artefakt för mig kan den även nu förgylla en och annan söndag. Även om jag inte fnissar lika hejdlöst längre.

Kaffe som tröst

Det är onsdag morgon. Snön ligger djup över Öland och när jag sitter vid mitt skrivbord ser jag ut över ett tidlöst landskap. Ladan i blickfånget med sin vackra skiftesverksvägg har säkert stått där i hundra år. Texterna som jag redigera i datorn skildrar min fars, farfars och farfarsfars liv. Den första minnesbilden är från 1893 och jag tänker på den nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe. Det är lätt att bli vemodig och melankolisk när man läser texten som är en nedtecknad intervju av min farfar, Viktors son. Och som ni förstår behövs kaffe till läsningen.

”1893 är Viktor 15 år gammal och ska ge sig iväg från Småland till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Kristina och Karl är ledsna, de börjar bli gamla och utslitna och fruktar ensamheten och fattigdomen.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Säkert gick han också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla tidigare rest till Amerika .

Mor Kristina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe.

– Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika för du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Kristina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor”

Till historien hör att stackars Kristina aldrig återsåg sin son mer. Han kom hem först på hennes begravning 1914.

Nittiofyra minuter

”Nittiofyra minuter av ett liv är inte mycket, ge ”Kokvinnorna” bara en bråkdel av det du lägger på ”Bonde söker fru”, schlager och torftiga lekprogram, och jag garanterar dig en upplevelse att bära med sig i månader.”

Det är inte ofta DN:s recensent Johan Croneman är så här entusiastisk. Men i recensionen av dokumentären om Britt och hennes syster Inger i Sibbalt i Södra Halland spar han inte lovorden (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/kokvinnorna). I ”Kokvinnorna”  skildrar Peter Gerdehag och Tell Aulin livet på gården där Britt i över 70 år levt med och av sina älskade kor.

I väntan på att jag ska se den i Knäred den 13 mars får jag nöja mig med trailern http://se.filmtrailer.com/cinema/6474/Kokvinnorna+bio+film+trailer.html. En försmak och tankeställare om vad som gör livet rikt.

Så blev våra liv

Min far var en passionerad hembygdsforskare och han intresserade sig särskilt för hur ”vanligt folks” liv hade gestaltats sig. Han lyfte fram berättelser från fattigsverige;  berättelser som många av de han intervjuade aldrig tidigare beräättat för någon. Inte ens för de egna barnen.

Dessa berättelser återgav han i otaliga föredrag och  i artiklar i olika hembygdstidningar och -böcker. Dock drömde han om att de även skulle komma i bokform. Inte för sin egen del, utan för att minnena och förståelsen för hur livet gestaltade sig för de flesta under tidigt 1900-tal skulle bevaras. Drömmen gick inte i uppfyllelse under hans levnad, men i december 2009, 2 år efter hans död, kom boken ”Så blev våra liv” ut.

Jag har nu köpt in restupplagan från förlaget och säljer den för 50 kr + porto. Hör av er med adress så skickar jag den.

Jag har tidigare skrivit om min pappa, Kurt Karlsson, i blogginlägget ”till minne av min far” den 13 januari 2008.

Resor i fåtöljen

Claes Hylinger skriver i sin bok ”Till främmande land”  (Bonniers 1998) om sin fåtölj: ”jag minns alla äventyr jag upplevt och alla resor jag företagit sittande i dig”. Kanske är det så vi får resa i framtiden. Sittande mer i fåtöljen hemma i vardagsrummet och mindre i flygplanskabinerna på väg mot exotiska resmål. Åtminstone om man ska tro Tomas Steinfeld i Svenskan idag i debattartikeln ”Turismens värld står vid vägs ände.

18 minuter

Har lämnat Mosebo efter att ha tillbringat 18 minuter där. Så lång tid tar det att återstarta ett tåg som drabbats av datorkrångel. Skriver inte detta som inlägg i vinterns stora nyhetsflöde kring tågförseningar. 18 minuter i Mosebo är i det sammanhanget inget att komma med heller. Skriver snarare för att uttrycka lite teknikfascination. Ett modernt tåg återstartar man alltså precis som en bärbar dator. Släcker ner all el i 5 minuter och när vi suttit i mörkret och kylan får vi så småningom vår belöning. Tåget börjar rulla. Det är minsann inte alltid det går lika bra när man försöker återstarta hemelektronik.

En sociologisk studie: 18 minuter är för kort för att vi passagerare ska börja socialisera oss med varandra. Men hellre tystnad än ännu längre försening. Var Mosebo ligger? Mellan Hässleholm och Osby. ”In the middle of nowhere”.