Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Svart svan ett nytt kryss

Nej det är inget nytt fågelkryss. Än är det långt till medlemskap i ornitologernas Club 300. Dessutom räknas nog inte den australiensiska fågeln till godkänt kryss även om den tydligen ibland ses i Sverige.

Mitt kryss är ett bokkryss, kanske också ett bildningskryss. Hittade en bok med titeln ” Den svarta svanen” i bibliotekets hylla för försäljning av utrangerade böcker (5 kronor). När jag kom hem upptäckte jag att boken var ursprungskällan till begreppet. Professor Nassim Nicholas Talebs driver tesen att oväntade händelser, de svarta svanarna, skapar ödesdigra händelser i världen och att vi inte kan förlita oss på historiska data för att dra slutsatser om framtiden. En stundtals ganska obehaglig läsning. Jag kanske är en kalkon? Kalkonen blir matad och ompysslad varje dag och mer och mer övertygad om att det är så här livet ska vara. Men så närmar sig Thanksgivning Day och vad händer då med de feta goda kalkonerna?

Det var ett år sedan jag hörde talas om svarta svanar första gången. Kjell A Nordström höll en presentation av teserna i sin nya bok ”Urban Express” och en man i publiken ställde frågan om Nordströms framtidsscenario om urbanisering och städernas lockelse hade någon svart svan. Det hade den inte svarade föreläsaren lugnande. Han hade vänt på alla stenar. Några veckor senare kom en dock invändningar om att Nordströms teser byggde på felaktig och missförstådd statistik. Om inte ett korthus, så i alla fall lite kvicksand i tesbygget.

Sedan dess har jag oroligt spanat efter svarta svanar i min egen värld. Jag hoppas att min första svan är en riktig fågel. Kanske blir jag lugnare när jag hunnit till kapitel 19 i Talebs bok. Det kapitlet heter ”Fifty-fifty eller Hur man kan försonas med den svarta svanen”.

Vad ska vi äta idag?

I kväll åt vi blinier med gräddfil, lök och ishavsrom. Det är ju helgkväll och skäl till lite lyx.
Lyx och lyx. Kommer man skratta åt vår meny om 50 år? Jag slog upp mammas ”Husmoderns köksalmanack” årgång 1966. Då i min barndom åt vi lutfisk på trettondagen. Efterrätten var äpplekaka med vaniljsås. Inte precis vad jag skulle planerat i år.
Husmoderns köksalmanack var hemmets sambandscentral. Här skrev mamma instruktioner och matsedlar till hembiträdet. Varje dag fanns det ett färdigt förslag med recept tryckt i boken om den egna fantasin skulle tryta.”Evas kaviarlåda med kokta ägg” var redaktionens förslag, men vi åt som sagt lutfisk.

För Er som vill testa kaviarlåda är receptet följande:

Skiva kokt potatis och lägg i en form. Öppna en burk kaviar (Kalles?) och bred över. Stek gul lök och lägg på. Lägg sedan på ett lager skivad potatis till, häll över lite gräddmjölk och ett lite riven ost. Gratinera.

Ring klocka, ring

Kanske är det fars berättelser om sin tid som kyrkvaktmästare och klockare, eller att jag fått följa med faster, som hade samma yrke, upp i kyrktornet, öppna luckorna och höra ringningen däruppifrån som skapat intresset. Eller började det med den nyårsaftonen på 70-talet när vår familj var bortbjudna, satt i fina Malmstenssoffan  vid tolvslaget och värdinnan satte på radion. Sveriges domkyrkor ringde in det nya året. Ett program som alltid är förknippat med en grön Malmstenssoffa.

Det går inte ett nyår utan att jag lyssnar på P1 vid tolvslaget. Lord Tennyson och Skansen får ursäkta. Ursäkta får också de värdpar som fått sin festplanering omregisserad när en gäst prompt insisterat på radiolyssning och sedan mentalt varit ute och besökt domkyrkor i landet.

Har dock ännu inte följt Tomas Sjödins exempel. I sin bok ”Ett brustet halleluja” berättar han om när han åkte från en fest in till Göteborgs domkyrka vid tolvslaget för att upptäcka att tekniken var trasig och klockorna inte ringde det året. På riktigt alltså, i bilradion klingade det inspelade ljudet som vanligt.

Men det är något visst med kyrkklockor. Nu medan jag skriver börjar plötsligt kyrkklockan här i Vickleby ringa. Dags för nyårsbön. Men klockorna ringer inte bara för kyrkliga sammankomster. Min far har beskrivit skräckkänslan när klockorna ringde i Asige kyrka när tyskarna tågat in i Danmark och Norge. Och glädjen när de förkunnade fred.

Nyårsafton 2015 började bra. Slog upp DN vid frukostbordet och hittar en artikel om kyrkklockor. dn.se/kultur-noje/det-nya-aret-borjar-med-klockors-vilda-klang. Och i kväll får värdparet ursäkta, men jag sätter på P1 klockan 23.50.

 

 

 

Ett julminne

Det är julafton 1890. Min fars farmor Johanna står med sina syskon i fönstret i det lilla torpet. De väntar otåligt på att far ska komma hem. I år ska de nämligen fira julafton har han lovat. När han kommer hem från dagsverket på Stensjö gård i Halland ska han ha med sig en julgran. Granen ska de pynta med röda äpplen de sparat undan och så ska de dansa och sjunga.

Men far kommer aldrig. De väntar och väntar. Till sist somnar minsta syskonet och snart har alla barnen somnat. Först vid midnatt kommer Gustaf hem. Det hade blivit dubbla dagsverken för torparna. En skuta hade kommit från England och den skulle lastas med gatsten från gårdens stenhuggeri. När han till sist fick lämna arbetet var det så mörkt att han fick tag i en tall istället för en gran. Hustrun Anna tyckte inte att de skulle väcka barnen utan fira jul dagen efter. Men Gustaf menar att ett löfte är ett löfte och barnen väcks mitt i natten. ”Vi pyntade tallen”, berättade Johanna för sina barn och barnbarn. ”Sedan sjöng vi och dansade halva natten.” Denna jul var den finaste hon upplevt och aldrig tyckte hon någon julgran var bättre än barndomens tall.

Tankar om Pehr Osbeck

Då andra supit har jag läsit
Då andra sovit har jag skrevit,
Då andra spelt har jag granskat örter,
då andra dött, har jag tänkt på döden,
Nu gör han mig ej häpen.

Ovanstående rader fanns nerklottrade i ett manuskript som prästen och naturforskaren Pehr Osbeck skrivit. Osbeck var en av Linnés lärjungar och blev skickad med ett Ostindiska kompaniets fartyg till Canton för att göra vetenskapliga studier. Dit kom fartyget hösten 1751 och under hösten och vintern gjorde Osbeck exkursioner på land och studerade och samlade växter, skrev rapporter om seder och bruk, levnadsvillkor  samt om hur jordbruket bedrevs. Linné hade önskat att få hem en teplanta, men när fartyget sköt salut vid avresan från Cantons hamn ramlade Osbecks insamlade planta överbord!

Efter resan blev Osbeck prost i Hasslövs pastorat i Södra Halland. Gunnar Eriksson beskriver hans gärning där i Svenskt Biografiskt Lexikon: 

Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brand-stodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar.” …..O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar  och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri.

Jag blev påmind om Osbeck i Kerstin Ekmans fina bok ”Då var allt levande och lustigt” (Albert Bonniers förlag 2015) som handlar om en annan Linnélärjunge, Clas Bjerkander, som hade samma starka flit och drivkraft och ett liknande levnadsöde.

Osbecks rader dyker då och då upp i mitt minne. Kanske som föredöme? Jag skrev en text för fyra år sedan https://bodilanjar.wordpress.com/2011/07/20/ och får väl tyvärr konstatera att trots goda intentioner har jag knappast blivit mycket flitigare.  Det finns mycket distraktioner i livet.

Osbeck är också en länk till min far. Han citerade gärna raderna och de stämde väl in på honom själv. I hans bokhylla fanns en nyutgåva av Osbecks ”Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri” och den läste han flera gånger och reflekterade över skillnader mellan förr och nu. Far blev inte präst, inte student heller. Sex år i folkskolan fick räcka trots att han hade läshuvud. Sedan behövdes han för familjens försörjning. Men fliten, bildningshungern och viljan att göra skillnad hade han med sig hela livet.

En vemodig Fars Dagssöndag kan man trösta sig med att ord och texter har betydelse och gör att minnen och erfarenheter från tidigare generationer hålls levande.

Jag vill till Kocs

”Kocs är en ort i provinsen Komárom-Esztergom i nordvästra Ungern. Den ligger ca 10 km sydväst om Tata och ca 75 km väst om Budapest. År 2004 hade Kocs 2 716 invånare. Känt för vagntillverkning” (Wikipedia)

Lyssnade på ett föredrag av professor Lars Lindqvist igår och lärde mig att ordet coach  kommer just av namnet på orten där man 1400-talet hade en duktig vagnmakare som kunde tillverka mycket komfortabla vagnar för persontransporter. Orten gav sedan namn åt hästdragna vagnar och tyskans kutsche, franskans coche samt engelskans coach stammar alltså från ortsnamnet.

Sedan blev det engelska coach också generellt en metafor för såväl handledare inom idrott som inom engelska skolväsendet. Och idag så coachar vi människor såväl inom företag som inom personlig utveckling och jobbsökande.

Men allt började i alltså i Kocs för mer än 500 år sedan och nu när jag ibland känner mig sliten som ledare och coach efter snart  25 år som chef kanske en resa till platsen där det hela började skulle ge lite näring och energi? Om inte annat iallafall miljöombyte.

Boktitelpoem

Läste om konstnären Nina Katchadourian och hennes projekt ”Sorted books”. Det går ut på att välja böcker ur en bokhylla med titlar som bildar ett poem. Hennes projekt redovisas på http://www.ninakatchadourian.com/languagetranslation/sortedbooks.php

Mitt första försök i genren blev så här:

På ängen med en bok

Grönskan

Fåglarna

Nära trädet

Det varma kvällsljuset

Så länge ljuset räcker

boktitelpoesi

(Tack Kurt Bergengren, Lennart Sjögren, Lars Gustafsson, Thomas Bjerkman, Stellan Mörner och Jan Mårtenson)

En dag i Hjalmar Gullbergs bibliotek

Allt var upplagt för en dag med stora läsupplevelser. På ett litet antikvariat i Malmö fyndade jag en liten bok om Hjalmar Gullberg, utgiven av FIB:s lyrikklubb 1955 och en lyrikbok av poeten Jan Mårtenson, ”En fläkt av liv i Malmö”. I väskan låg redan Jaques Werups ”Du har funnits här”.
Jag visste precis var den bästa platsen för att sitta och läsa skulle vara. Hade suttit och läst där för några år sedan. Högst upp på Malmö Stadsbibliotek finns ett rum inrett som Hjalmar Gullbergs bibliotek. Ett tidsdokment med bågnande bokhyllor med litteratr som företräder tiden fram till 1960.
Full av förväntan tog jag hissen till fjärde våningen och öppnade dörren som skulle kasta mig mer än 50 år tillbaka i tiden.
Men minnesbild och verklighet stämde inte. Fram till jag kom in i rummet hade jag precis vetat hur det skulle se ut. Väl där insåg jag hur fel jag hade, Visserligen fanns böckerna där, fast inlåsta i moderna bokskåp med glasdörrar. Och rummet för övrigt – ett ovanligt trist sammanträdesrum.
Tänk så fel man kan minnas. Plötsligt minns jag att jag upplevde samma besvikelse förra gången jag var där. Mitt minne var inte verkligheten utan bilden jag skapade redan vid förra besöket.
Tittade på bokryggarna för att få lite stämning med mig och tog sedan hissen ner, gick ut ur byggnaden och satte mig på första bästa fik och började läsa. Tre koppar och tre timmar senare gick jag ut därifrån efter en härlig bokupplevelse.

Jag minns Svante Grände

”Svante Grände, säger namnet er något?”. Det är Maria Schottenius som ställer den retoriska frågan i Dagens Nyheter idag i en krönika om svenskar som deltar i krig utomlands. Plötsligt är jag 40 år tillbaks i tiden. Svante Grände – visst minns jag prästsonen från Rolfstorp i Halland som gav sig iväg som biståndsarbetare till Chile, anslöt sig till motståndsrörelsen mot Pinochet och dödades i ett bakhåll. Ett minne som legat långt bak och där namnet plötsligt lyfter fram en mängd bilder:  Tv-reportagen från stadion i Santiago, ambassadör Harald Edelstams mod och civilkurage, de chilenska flyktingarna som kom till Sverige hösten 1973 och familjen som mina föräldrar tog emot i vårt hem under julhelgen. Och så artiklarna i Hallandsposten om Svante Grändes död. Ser bilden av Svante framför mig och minns den fina texten som, tror jag, hans far skrev: ”Svante dog för det han trodde på”. Men det intressanta är naturligtvis inte mina personliga minnesbilder utan vikten av att vi påminns om att vi har alla ett ansvar och ett uppdrag att bidra till att göra världen bättre. En del beredda att riskera sina liv för detta, men för oss andra så låt oss åtminstone se till att ta ställning mot all slapp vardagsrasism omkring oss och rösta in demokratiska och anständiga politiker i vårt parlament på söndag.

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-forbjud-svenska-medborgare-att-delta-i-krig-i-andra-lander/

Revidering 2023-01-18:

Fick ett mail från en student på Linnéuniversitetet, Tobias Monsler, som har skrivit sitt examensarbete om Svante Grändes brev hem och hur dessa kan användas i undervisningen i historia för gymnasieelever. En intressant läsning:

Maria Schottenius artikel är tyvärr låst numera, men på SVT Play finns en dokumentär om Svante Grände från 1980: Löjtnant Julio

https://www.svtplay.se/video/8DWZ4dK/lojtnant-julio-en-utlandssvensk