Alltidhult och Tröstlösahult

Vi brukar använda det fiktiva (?) ortsnamnet Tröstlösahult för de små samhällen ”in the middle of nowhere” i Sverige där fina hus står öde och varje bebott hus har en rullatorramp och där sista affären, fabriken och macken fösvann på 70-talet.

Trodde att Aldrighult och Alltidhult också bara var sprungna ur vår familjs fantasi, men åtminstone Alltidhult är inte bara en existerande bygd, utan en i hög grad litterär sådan.

Alltidhult, i Blekinge på gränsen mot Skåne, är såväl beskriven av Harry Martinsson i ”Nässlorna blommar” som av Sven-Edvin Salje i romanserien om Kjell Loväng. Tänk vad man lär sig av att läsa Laholms Tidning!

Skolan i Alltidhult är k-märkt och finns beskriven på Länsstyrelsens hemsida.

Inga ursäkter eller tramsande om Tröstlösahult mer. Nu är det dags för en utflykt till Alltidhult.

Det var inte bättre förr

Satt i trädgården hela eftermiddagen idag och läste. Vårsolen sken och där det var lä var det riktigt varmt och skönt. Bäst att passa på att njuta av dessa härliga vårdagar för sommaren 2010 blir förmodligen kall. 1783 hade vulkanen Hekla på Island ett utbrott som (hittills) är det största i historisk tid. Den sommaren låg en kall och fuktig dimma över Europa och på många platser blev det svår hungersnöd och ohälsa på grund av den giftiga dimman. En fjärdedel av Islands befolkning dog som följd av vulkanutbrottet och enbart i England beräknades 20000 ha omkommit.

Den svenske astronomen Peter Nilsson skriver i sin bok ”Den gamla byn” om sin hembygd, Möcklehult utanför Växjö och där blir katastrofen till kött och blod och greppbar i sin kuslighet. Redan året före, 1782, hade skörden varit dålig och sedan kom katastrofen 1783 då skörden så gott som helt uteblev. Våren 1784 fanns det inget att äta i byn och inte heller något utsäde.

Ett nyttigt och skrämmande perspektiv i en tid när krigsrubriker möter oss om att varken sockerärter eller ananas når våra grönsaksdiskar och att John Cleese var tvungen åka taxi mellan Oslo och Bryssel.

Nya kyrkbacken

Fram till 1900-talet var det personliga mötet mellan människor på kyrkbacken, på torget eller på marknaden den viktigaste källan till information och mänskliga kontakter. Så kom massmedia och plötsligt kunde information och budskap spridas mycket effektivare.

Men nu är vi tillbaka på marknadsplatsen. Fast det fysiska mötet är utbytt mot det digitala torget. Allt fler av oss finns på Facebook och knyter personliga kontakter och 3 miljoner svenskar har redan konto på Facebook. Och i världen finns det 400 miljoner människor med konto.

55 minuter om dagen tillbringar vi på Facebook och det är min ålderskategori 50+ som växer snabbast. Själv gläds jag åt nyupptagna kontakter med mina amerikanska sysslingar. 30 år sedan vi sågs och nu möts vi nästan dagligen.

Igår var jag på ett seminarium om Facebook ur mer kommersiell synvinkel och lärde mig en del om marknadsföring med hjälp av Facebook. Ser ännu inte nyttan för mig som sysslar med Business to Business, men för företag som vänder sig till konsumentmarknaden är det en fantastisk möjlighet – och hot om man inte lär sig hantera sina kunder rätt.

Själv ska jag absolut besöka Gustos kaffebar i Växjö när jag är där nästa gång. Sök efter ”gustokaffe” på Facebook så förstår ni varför.

Den blomstertid nu kommer

Såg årets första blåsippa i helgen. Och vårlöken var på god väg. Än är det bara välkända vänner som blommar i markerna, men snart kommer explosionen av blomsterprakt i lundar och på alvaret och därmed nöjet och umaningen att examinera de nya / bortglömda arterna. I väntan på detta läser jag Alf Henrikssons dikt från 1966:

Somliga sagor ger tidsfördriv

och somliga dikter är stora,

men den skönaste bok jag ägt i mit liv

var nog Krok&Almquists flora.

Där blommade markerna året runt

och doftade dag och natt.

Det var annat än dagens politiska strunt

och dötrista samhällsdebatt.

När Greta Garbo kom till Högsby

Nästan alla svenska inlandskommuner kan erbjuda sina besökare orörd natur, vackra sjöar och vattendrag samt spännande lokala sevärdheter. Det gäller även Högsby, en inlandskommun i Kalmar län med 6000 invånare. Här finns ett vackert tingshus från 1917 ritat av arkitekt Fred Olsson. Vidare rinner den vackra och fiskrika Emån genom kommunen.

Men det räcker inte riktigt för att locka till sig stora skaror besökare. Sverige har helt enkelt för många förhoppningsfulla kommuner som kämpar om en alltför begränsad turistskara. Det gällde även för Högsby.

Då minns någon att man hört någon berätta att någon visste att Greta Garbo faktiskt var född i Högsby. Att Greta Garbos mamma hade sina rötter i Högsby var känt, men nu sa alltså ryktet att mamman faktiskt varit hemma i sitt föräldrahem vid tiden för Gretas födelse och att Greta föddes i mormor och morfars torp.

Det sägs ju lite elakt att för kvällstidningsjournalist gäller regeln att ”Kolla aldrig en god historia”. Den regeln gällde även i Högsby den dagen. En världsstjärna var ju född i Högsby. Naturligtvis måste man öppna ett Greta Garbo museum. för något sådant fanns inte och en lämpligare placering än hennes födelseort är ju svårt att tänka sig?

Efter att nyheten kablats ut till en förvånad omvärld tog det bara en dag innan Stockholmstidningarna gav svar på tal. Ryktet om att Greta Garbo fötts i Högsby var ogrundat. Enligt hennes födelseattest var hon född i Stockholm och ingen annanstans. Men vad gjorde det? Högsby hade ju fått en plats i rampljuset och att Garbos rötter fanns där kunde ju ingen förneka. Planerna på ett museum fortskred. Problemet var bara att man inte hade någonting att visa upp. Men ibland överträffar ju verkligheten dikten och en dag blev man kontaktad av en kvinna i Malmö som erbjöd sig att deponera delar av sin samling fotografier från filminspelningarna. En fantastisk grundplåt och med den som bas öppnades världens enda Greta Garbo museum 1998 på Storgatan i Högsby. Förutom fotografierna finns här även en del kostymer från filmerna, bl a från Gösta Berlings saga.

Besök gärna museet. Det är värt en omväg.

Envar sin egen kartograf

Numera går vi inte enbart promenader utan vi karterar samtidigt. Det innebär att maken rundar postlådor och busshållplatsskyltar, går in några meter på alla framvägar och traskar runt kvarnar och enbusksnår medan jag ler ett fånigt ”han är faktiskt nykter”-leende till alla förbipasserande.

Väl hemma pustar jag ut framför brasan och gläds åt mina 5000 steg, medan maken som säkert gått 50% fler steg sätter sig framför datorn och skapar kartbilder. Se mer om detta på hans blogg.

En idealisk hobby. Jag får lite motion, maken mer motion och efter promenaderna kan jag sitta och läsa t ex nobelpristagaren Elinor Ostroms bok ”Allmänningen som samhällsinstitution” och glädjas åt att det finns en tredje väg för oss människor att skapa hållbara strukturer. Vi behöver inte bara välja mellan privatisering och statlig reglering. Vi kan göra saker tillsammans utan ekonomiska vinstintressen  bara av viljan och insikten om värdet av att skapa gemensamma resurser.

Kartor för fritt utnyttjande kan vara en sådan gemensam resurs. Mer om detta på siten www.openstreetmap.org.

Så blev våra liv

Idag var jag på presskonferens inför lanseringen av min pappas bok ” Så blev våra liv” (Kurt Karlsson). Det är ett tillfälle han inte själv fick uppleva då han gick bort för två år sedan. Men hans dröm har nu förverkligats postumt. Alla de berättelser han tecknade ner om hur livet för de vanliga människorna under förra seklet gestaltade sig finns nu tryckta och bevarade

Det är en dag av kluvna känslor för oss som stod honom nära. Sorg över att han inte längre finns hos oss och inte fick uppleva denna stora dag blandas med glädje över att boken ändå har kommit ut.

Omslag till boken Så blev våra liv

Besök hos James Bond

Har besökt världens enda(?) James Bond museum. Ligger i Nybro och hemsidan www.007museum.com beskriver upplevelsen bra. Mycket Bond var det. Grundaren Gunnar Schäfer har, lindrigt sagt, gått in helhjärtat i rollen som James Bond och bjöd generöst på sig själv (eller var det på James Bond?).

Som Citroën 2CV ägare är förstås favoritfilmen ”For your eyes only”. Titta på det här filmklippet från Youtube så förstår ni säkert.

Att Martini på Bonds manér skall vara ”shaken, not stirred” har jag vetat länge, men nu har min dryckeskunskap utökats till att även veta att den bästa Champagnen är av märket Bollinger.

Vår vinkällare, nåja – läs skrubb i källaren, innehåller tyvärr inte denna dryck så det får anstå till nästa helg att avnjuta ”For your eyes only” tillsammans med ett glas Bollinger.

Hishults konsthall

Kan man starta en konsthall med internationellt erkända utställare i en liten okänd by på gränsen mellan Halland och Småland? Naturligtvis inte. En helt hopplös affärsidé.

Tur att inte grundaren Kjell Åke Gustafsson visste detta. Han har drivit konsthallen sedan 1994, just byggt ut den och visar nu sin 94:e utställning: Anders Knutssons fantastiska trädmålningar.

Besök gärna konsthallen och bli påmind om styrkan i en människas vision. Virtuellt finns konsthallen på www.hishult.com. På riktigt finns den 20 kilometer öster om Laholm eller 20 kilometer väster om Markaryd. Besöker du den på riktigt kan du njuta av vackra omgivningar och god mat också.

Konsumera eller konsumindre?

Den fyndiga rubriken är återvunnen (dvs stulen) från en reklamaffisch i Stockholms tunnelbana. Tror att det var reklam för en utbildning på Södertörns högskola. Själv försöker jag konsumindra prylar och istället konsumera upplevelser.

I lördags var jag på Vida konstmuseum på Öland.  Ett fantastiskt ställe att konsumera upplevelser på. Njöt av Ulf Trotzig, Bertil Vallien, Ulrica Hydman-Vallien, Lena Cronqvist  och många andra. Njöt också av kaffe och chokladkaka och reflekterade lite över att det mitt på Öland finns detta fantastiska museum och konsthall på över 2000 kvm helt  byggt av privata pengar. Deta till skillnad från ett annat fantastiskt museum i samma storleksklass nämligen Kalmar Konstmuseum som är till stor del skattefinansierad och byggt under stora protester och hätsk debatt. Och som spräckte den satta budgeten med råge. Det ställer till det i huvudet på en stackars kvinna som i grund och botten tycker att skattemedel är nödvändiga för ett bra kulturliv och att detta är en viktig del av välfärden.

Lite prylar konsumerade jag dock. Visste inte att jag behövde en ny brandsläckare förrän jag kom in i Vidas museibutik. Då visste jag att jag behövde det. En som var vit i grunden och dekorerad i svart av Ulrica Hydman-Vallien.