Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Farmors bokhylla

I farmors kök stod i ett hörn en frysbox och brummade. Frysboxen doldes under en duk och en vas blommor.  I ett annat hörn ett jättestort kylskåp. Yttermåtten var gigantiska alltså. För inuti var det riktigt litet. Men räckte till mjölk och pålägg. Bredvid vedspisen fanns en smal elektrisk spis med tre plattor. De moderna bekvämligheterna hade på 60-talet kommit till det lilla huset i skogskanten.

Ovanför frysboxen fanns en liten hylla för böcker. Säker inte mer än 40 cm lång. Men den rymde de böcker huset hade. Bibel, postilla, psalmbok och några häftade böcker med jakt- och fiskehistorier.

Och så fanns där kåserisamlingen Hasse Z:s bästa. Hur den kommit dit är en gåta för den enda som läste i den var jag. Men jag läste desto mer i den. Inte för att den var bra utan för att det var bästa tidsfördrivet för en ditsläpad tonåring.

Läser någon kåserier nuförtiden? Mer än jag? Tycker nog att Barbro Alvings ”Käringen mot strömmen” fortfarande håller. Men visst har Hasse Z  sina poänger. Ta det här lilla citatet ur första kåseriet i boken:

Asplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för 50 kronor. Med segel och allt. Jag bor bredvid Asplund, och Asplund bad mig hjälpa honom rigga på båten. Vi riggade på båten, d.v.s. vi satte 2 segel med olika namn samt en mast i mitten och satte alltihop i sjön. En erfaren sjöman skulle först ha satt båten i sjön och sedan riggat på den, men det har alltid legat något originellt över Asplund. Då båten kom i sjön sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blevo rätt överraskade och Asplund bad till Gud om en revolver och 22 kr för att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för 50 kr och som visste vad han gjorde.

247 sidor i den här stilen räddade många söndagseftermiddagar. Har dessutom till min glädje fått ärva boken som en viktig artefakt för mig kan den även nu förgylla en och annan söndag. Även om jag inte fnissar lika hejdlöst längre.

Joyces försvunna brev

När Ebba Atterbom dog 1961 hade hennes hyresvärd bråttom att få lägenheten tömd så han kunde hyra ut den snabbt igen. Det var synd för den 93-åriga damen översatte 1921  James Joyces verk  ”Ett porträtt av författaren som ung” till svenska och hade därför i sin ägo ett antal brev skrivna av James Joyce. De lär aldrig ha träffats, men brevväxlade under översättningsarbetet då Ebba Atterbom skickade listor till Joyce på ord och uttryck hon var osäker på för att få författarens förklaringar och förtydliganden.

James Joyce, som kunde såväl danska som norska var mycket fascinerad av Norden och väl bevandrad i såväl Ibsens verk som i isländsk sagotradition. I flera brev lär han avsiktligen missförstått Ebbas förnamn och kallat henne Edda. Hon fick också en plats i hans sista verk, ”Finnegans Wake”:

At Island Bridge she met her tide.

Attabom, attabom, attabombomboom!

The Fin had a flux and his Ebba a ride.

Attabom, attabom, attabombomboom!

Ebba var barnbarn till författaren Per Daniel Amadeus Atterbom och försörjde sig  framförallt som privatlärare i Italienska och som översättare av italienska verk till svenska och vice versa. Italienska hade hon lärt sig på egen hand när hon på 1890-talet följde med som sällskapsdam under en svensk familjs Italienvistelse.

Men som sagt: var försiktig med vad du slänger.

Kristina Lugn som tröst

De vackraste orden jag läst på länge är Kristina Lugns dikt om Erland Josephson. En dikt till tröst för oss alla som sörjer.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag

 

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

 

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

 

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn

 

Glöm inte Homs

Bläddrar man förbi alla artiklar om den nya prinsessan möter man en annan verklighet. Glöm inte bort babyn i Homs och glöm inte bort den modiga reportern Marie Colvin som skrev från den syriska staden Homs: ”Såg en bebis dö i dag. Splitter, läkarna kunde inget göra. Hans lilla mage hävdes tills han slutade andas. Kände mig hjälplös.”. Idag är även Marie Colvin död. Åsne Seierstad tecknar ett fint porträtt av sin vän i DN. ”Hon skrev med hamrande samvete”.

Ingen tid att mata duvor

”Först brukar jag skriva ordet ARBETSRO på tavlan. Utan arbetsro ingen inlärning. Sedan förklarar jag att det är jag som är kung i det här klassrummet”. Citatet är från DN:s Familjesida och det är Åke Malmberg som berättar. Han fyller 75 år idag, och förutom att arbeta som lärarvikarie med ovanstående som yrkesknep så är han även reseledare.

Åkes livsstil ligger i tiden nu när pensionsåldern kanske höjs. Här gäller det för en stackars 53-åring att inse att det är 20 år kvar innan det är dags att mata duvor i parken. Tänker på en bekant som också var lärarvikarie fram till 80-årsåldern. Hans knep var att ha kostym, vit skjorta och fluga på jobbet. ”En sådan klädesel hade ungarna aldrig sett så de blev tysta av bara min uppenbarelse. Sedan sa jag att de var tvungna och ta det lite lugnt så jag inte fick en hjärtattack och dog eftersom jag var så gammal” brukade han belåtet berätta. Se där – ytterligare ett yrkesknep.

Igår hade jag en inskolningsdag på mitt nya jobb som jag tillträder officiellt 2 april. Min företrädare är 70 år ung och vi startade vår gemensamma arbetsdag klockan 7 på morgonen. 11 timmar senare avslutade vi dagens sista möte och sa trevlig helg till varandra. Han gick med spänstiga steg till gaten på flygplatsen för att flyga hem, jag körde dödstrött de två milen hem och somnade framför TV:n.

Det gäller att kämpa på och försöka hålla jämna steg med 70-åringarna. När jag har åldern inne ska jag minsann bli drottning på jobbet.

Kaffe som tröst

Det är onsdag morgon. Snön ligger djup över Öland och när jag sitter vid mitt skrivbord ser jag ut över ett tidlöst landskap. Ladan i blickfånget med sin vackra skiftesverksvägg har säkert stått där i hundra år. Texterna som jag redigera i datorn skildrar min fars, farfars och farfarsfars liv. Den första minnesbilden är från 1893 och jag tänker på den nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe. Det är lätt att bli vemodig och melankolisk när man läser texten som är en nedtecknad intervju av min farfar, Viktors son. Och som ni förstår behövs kaffe till läsningen.

”1893 är Viktor 15 år gammal och ska ge sig iväg från Småland till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Kristina och Karl är ledsna, de börjar bli gamla och utslitna och fruktar ensamheten och fattigdomen.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Säkert gick han också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla tidigare rest till Amerika .

Mor Kristina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe.

– Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika för du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Kristina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor”

Till historien hör att stackars Kristina aldrig återsåg sin son mer. Han kom hem först på hennes begravning 1914.

En dag med en Dag i Dublin

Så var det äntligen dags att tillbringa en dag i Dublin. Hämtade nyöversättningen av”Ulysses” på OK/Q8 (sic!) igår och packade upp paketet från nätbokhandeln. Förutom ”Ulysses” hade jag också köpt boken av översättaren Erik Andersson, ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin”.

Förmiddagen tillbringade jag i Erik Anderssons sällskap. Han är en minst lika lysande ciceron och inspiratör som Olof Lagercrantz (”Om James Joyces Odysseus”). Stärkt av detta sällskap tog jag mod till mig och öppnade den 792 sidor långa ”Ulysses”. Vilken läsning! Klockan är nu åtta på kvällen och jag har följt såväl Stephen Dedalus som Leopold Blooms förmiddag fram till klockan 11 i Dublin den 16 juni 1904. Vilken översättning! Läsningen flyter fram och med all respekt för Thomas Warburtons tidigare översättning så är detta ett av mina största läsupplevelser. Ibland har all intensiv Joyceläsning känts lite otacksam, men nu är kärleken verkligen besvarad. Tonsatta dikter av James Joyce (Chamber Music) i bakgrunden bidrar till euforin.

Du som ännu inte läst ”Ulysses” -köp ett ex av den vackra turkosa nyutgåvan, komplettera med Erik Anderssons bok och ett härligt läsäventyr ligger framför dig.

Världen bättre än vi tror

Jag erkänner: aporna på Skansen kan mer om världen än jag. Eller rättare sagt så skulle deras slumpmässiga svar på frågor om världens tillstånd ge fler rätt än vad många av oss skulle svara. Vi är indoktrinerade av gamla, inaktuella kunskaper, fördomar om biståndsverksamheten samt av det ständiga bruset av negativa nyheter.

Inte visste jag att läskunnigheten bland unga Tanzanianer är 80% eller att familjeplaneringen har slagit igenom i många muslimska länder. Nu vet jag lite mer tack vare Hans Roslings artikel i DN i veckan.

Mer positiva nyheter: följ folkbildaren Hans Rosling på hans hemsida http://www.gapminder.org/