Det är  september 1961. På ett hotell i Göteborg hålls en internationell konstnärskonferens där framtiden för den Situationistiska rörelsen ska mejslas fram. Men det blir en upphetsad stämning och konferensen slutar i oenighet, splittring och gräl. De skandinaviska konstnärerna vill fortsätta producera konst, medan den europeiska gruppen motsätter sig detta. De menar i stället att det är enbart ”situationer” som ska skapas; händelser som gör människor medvetna om att man är åskådare till sina egna liv och att man enbart är viktig som konsument. Man skiljs som ovänner, men innan deltagarna lämnar hotellet tvingar hallandskonstnären Hardy Strid alla att bidra till att göra en kollektiv målning. Han har ordnat en köpare, en konstsamlare i Göteborg, och tack vare detta kan man betala hotellräkningen. För att göra tavlan extra värdefull signerar konstnären Jörgen Nash inte tavlan med sitt eget namn utan med sin berömda brors namn: Asger Jorn.

Jörgen Nash och hans skandinaviska konstnärskollegor lämnade alltså rörelsen med buller och bång under konferensen i Göteborg. Slagordet ”Divided we stand” myntade Jörgen Nash efter konferensen när han i stället bildade falangen Bauhaus Situationisterna.

Jörgen Nash var en rebell och gick alltid sin egen väg och skulle förmodligen aldrig passat in i den disciplinerade politiska rörelsen som de Internationella Situationisterna utgjorde. Det var därför säkert befriande för alla att han och hans konstnärsvänner drog sig ur så tidigt i stället för att lägga tid och energi på diskussioner och gräl. Nu åkte Nash tillbaka till sin nyköpta gård i nordvästra Skåne och startade där konstnärskollektivet Drakabygget, Frihetens verkstad.

Året efter organiserade Drakabygget en utställning på ett galleri där vernissagepubliken till sin förvåning kom in i en lokal utan konst, men fylld med målardukar, färg, penslar, bräder, spikar, hjul. Många vände direkt i dörren och gick hem, men kvar denna kväll den 11 december 1962 blir en skara entusiaster som tillsammans med konstnärerna sätter i gång och skapar ett stort collage, så stort att det går att gå in i själva konstverket. Kanske hjälpte kassarna med öl till att få i gång kreativiteten och efter tre timmars arbete konstaterar en deltagare att ”Drömmen om kunsten som ett spil mellan mennesker nåede plludselig sin opfyldelse og bredte sig som et glaederus under Galeri Jensens lavloftede lokaler”.

När Expressens kulturreporter Anders Jonason besöker Drakabygget i mars 1964 sammanfattar Jörgen Nash vad Bauhaus Situationisterna står för:  ”Det är Kierkegaards ögonblicksfilosofi fast utan kristendom, Gandhis tolerans fast utan hans askes och Tolstojs anarkism utan hans fanatism”. Kulturreportern utvecklar inte detta närmare och inte heller detta att Nash säger att Drakabyggets invånare är av arten Homo Ludens, den lekande människan. Om jag ska försöka mig på en analys av vad Nash menar är det att varje ögonblick betyder nya möjligheter för människan att förverkliga sig och att tolerans till sina medmänniskor och anarkismen i definitionen att den innebär frihet från tvång och hierarkier är ledstjärnor på Drakabygget, Frihetens verkstad. Kanske är det just förverkligandet, toleransen och friheten som utmärker den lekande människan.

Men snart får tidningarna mer att rapportera från Drakabygget. Den mest spektakulära handlingen är utan tvekan att Jörgen Nash erkände att det var han som sågat av huvudet på statyn ”den lille havsfrue” i Köpenhamn. Sedan tog han tillbaka erkännandet, erkände igen och så vidare. Med jämna mellanrum berättade han också var han gömt huvudet. Men polisen hittade aldrig huvudet på de utpekade platserna, varken i en mosse på Jylland, i gödselstacken på Drakabygget eller i Varbergs hamn.

Våren 1969 anordnades en levande begravning på Drakabygget då en ung dansk man, Finn Sörensen, la sig i en specialbyggd kista med luftrör, telefon, värme och ljus för att vara nedgrävd i två månader som protest mot världens ondska. Om de 500 samlade åskådarna tog till sig budskapet är oklart, men de uppskattade ståhejet som uppstod. Provinsialläkaren i Örkelljunga ansåg däremot att den unge mannen var psykiskt sjuk som utsatte sig för detta och såg till att polisen ingrep första natten och grävde upp kistan och förde Sörensen till mentalsjukhuset i Helsingborg. Därifrån skrevs han ut några dagar senare.

Den mest tydliga konsumtionskritiken där Bauhaussituationisterna kommer nära de Internationella situationisterna är Sture Johannessons och Jörgen Nashs kortfilm ”Det gåtfulla leendets kavalkad” från juni 1964. Filmen består av avfotograferade sidor ur postorderkataloger och till bilderna läser Nash ordagrant ur katalogerna:

Figursydd modell – strikt och

                       elegant

i all sin enkelhet. Festligt

vidgad hals, urringad ärm och

                       en flott

figurskärning formar en

utsökt linje…

Filmen är, enligt Jörgen Nash, en otäck historia om postorderkatalogernas offer. Han berättar för Aftonbladet att: ”vårt hembiträde är fullständigt skräckslagen vid varje månadsslut. Då kommer nämligen räkningen från postorderfirman.”

Jag har förgäves försökt få tag i filmen, men trots att Harry Schein gav ett generöst bidrag till filmen så finns den inte i Filminstitutets arkiv. Synd, det hade varit spännande att se den och fundera på likheterna mellan den tidens postorderförsäljning och dagens e-handel.

Om vi återvänder till Situationisternas falangstrid i Göteborg 1961 så är förhandshistorien denna:

Den Situationistiska rörelsen startade 1957 när två organisationer i Europa slog sig samman. Det var Asger Jorns ”International Movement for an Imaginist Bauhaus” och Guy Debords och Michéle Bernsteins ”Letterist International”. Asger Jorn hade anordnat en konstnärsträff i Alba i Italien året innan och där hade man sett hur väl de båda organisationernas arbetssätt passade in i varandra. Det som förenade var kritiken mot konsumtionssamhället och viljan att göra människor medvetna om att konsumtion leder till passivitet. Asger Jorn arbetade vid den här tiden med vad han kallade ”détournament”. Han köpte in billiga oljetryck, vad vi brukar kalla ”Hötorgskonst” och målade ett konstverk ovanför den ursprungliga målningen. Namnet ”Bauhaus” var en hyllning till den skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland som fanns åren 1919–1933 innan nazisterna stängde skolan. Makarna Debord och Bernstein arbetade i sin organisation med texter (Bernstein är romanförfattare) och med att väcka uppmärksamhet på olika sätt. En av organisationens aktioner var när en medlem, Michel Mourre, på påskdagen 1950 tog sig fram till predikstolen under högmässan i Notre Dame och förkunnade att ”Gud är död”.

Situationistiska Internationalens strategi var att visa människor hur kapitalet gör att ting och relationer förvandlas till varor och vi blir åskådare i våra egna liv. Detta kallade rörelsen för att vi lever i ett ”skådespelarsamhälle”. Detta blev också titeln på Debords berömda bok från 1967, en kritisk samhällsteoretisk bok. Metoden som rörelsen använde sig av var att genom att skapa ”situationer” väcka uppmärksamhet och få människor att tänka. Motviljan att producera konst bottnade i att Debord varnade för ”rekupering”, att det kapitalistiska samhället skulle utnyttja konsten genom att göra den till en vara som köps och säljs utanför konstnärens kontroll. Men han hade en plan för att förhindra detta. De skulle smyga sig in i konsten, i media, på universiteten och i den offentliga debatten och där vända på perspektiv och få människor att få en revolutionär medvetenhet när de inser hur lurade de är.

Även om det var nära till Köpenhamn så är det kanske så att den isolerade platsen utanför Örkelljunga är förklaringen till att Drakabygget blev mer en konstnärskoloni än ett centrum för politisk debatt och handlingar som den Internationella rörelsen. En annan förklaring är humorn och kreativiteten som jag tycker genomsyrar platsen. Det var verkligen Homo Ludens som bodde och verkade där.

Men över 500 personer lär under åren ha vistats på Drakabygget och under de 44 år som Jörgen Nash ledde verksamheten där producerades över 100 utställningar som visats på konsthallar i hela Norden.

De flesta grannar och människor i trakten uppskattade vad som gjordes på Drakabygget, medan politiker, tjänstemän och kyrkorna i Örkelljunga var oerhört negativa. Först år 1990, efter 30 år fick Jörgen Nash ett erkännande i form av kommunens kulturpris. För de Internationella Situationisterna är det ett typiskt bevis på rekupering; att konsten blir en del av det borgerliga samhället, men Jörgen Nash sägs ha blivit uppriktigt glad över priset.