I dag är det tomt och tyst på skolgården i byn Ubbeboda strax utanför Lönsboda. Det enda som hörs är att gruset knastrar under fötterna. Här lekte barn på rasterna fram till 1968 när skolan lades ner. En av de som lekt här var nobelpristagaren Harry Martinson som gick sin första skoltermin i Ubbeboda. Han och systrarna hade blivit föräldralösa och bodde nu tillfälligt hos en moster i grannbyn Gylsboda. För Harry var skolan en trygg punkt och ett glädjeämne. Det kan man ana i dikten ”Skolsalen” där han skrev att han ville ge sin lärarinna: ”prästkragsknoppar, morötter och tre kaniner”.

Skolbyggnaden är liten, en hall och ett klassrum på nedervåningen och lärarbostad på andra våningen. Men i åttio år var det rödmålade huset byns centrum. Idag finns en skylt utanför med texten Skolmuseum och det går bra att gå in och titta på gamla skolplanscher, klassfoton och bänkar.

Men nobelpristagaren till trots, Ubbeboda skola är mer berömd för konstnärssymposiet som hölls här för femtio år sedan. Ett symposium som slutade med att kommun och polis förstörde ett unikt konstverk. Mordet i Ubbeboda kallades vandaliseringen.

Här i trakterna finns den unika svarta magmastenen diabas, känd för sin hårdhet och möjlighet att slipa till glansiga ytor. I slutet på 1800-talet tog stenindustrin fart här och diabas bröts och såldes som byggnadsmaterial. Men diabasen upptäcktes också av konstnärer och pionjärer som Hjalmar Råstorp, Kenneth Johansson och Yoshio Nakajima . De bodde i Ubbeboda början på 1970-talet för att komma nära råmaterialet till sina skulpturer.

Idén om att skapa ett internationellt symposium föddes hos konstnärerna och med Hjalmar Råstorp i spetsen började planeringen. Symposiet skulle vara i hundra dagar med start våren 1974. Kanske var inte organisation initiativtagarnas starkaste sida. Konstnärerna kom dit, främst från Japan och Sverige, men också från Tyskland, Finland och Polen. Vid starten hade 37 anlänt till skolan i Ubbeboda.

Besvikelsen blev stor för många. Hur skulle de kunna arbeta här? Två utedass, två kokplattor och en sovsal var vad som erbjöds som logi. Diabasbrottet låg en mil bort. Arrangörens kassa var också tom. Man hade räknat med ett bidrag från Osby kommun, men det blev inte beviljat. Det enda man hade var ett litet bidrag från Kulturrådet. Men en del hjälpsamma grannar kom med matkassar medan andra stod bakom gardinerna och förfasade sig. Vilda fester och Performance-konst var inget man var van vid i byn. Trots en tuff start på symposiet stannade de flesta kvar. Umgänget, diabasen och en inspirerande miljö övervägde andra brister.

–Jag hade varit elev för Yoshio på en målarkurs i ABF:s regi. Som brådmogen 16-åring var hela projektet med symposiet jättespännande och jag hjälpte till med allt jag kunde. Men några av mina lärare ville förbjuda mig att beblanda mig med konstnärerna. Kaxigt svarade jag att om de inte begrep hur viktigt och seriöst symposiet var så var väl jag intelligentare än vad de var.

Det är konstnären Peter Arnesson som minns den för honom livsavgörande tiden. En tid då beslutet att själv bli konstnär mognade fram. Peter tonar ner motsättningarna mellan lokalbefolkning och konstnärerna.

–Det fanns en främlingsfientlighet och misstänksamhet bland vissa och då tyvärr också hos några politiker och tjänstemän. Men de flesta var nyfikna och kände glädje över vad som gjordes och skapades. Särskilt arbetarna i stenhuggeriet uppskattade samarbetet med konstnärerna. De kom ju varandra nära i arbetet.

Men symposiet fick ett abrupt slut. Den 23 augusti slog kommunen till. Polis från Hässleholm anlände och en bulldozer körde in på gården. Det var den unga polska konstnären Teresa Murak som gjort ett Landart-konstverk på gårdsplanen. Hon hade grävt en rundad grop med djupet 163 cm – hennes egen längd – och med diametern 4 meter. Bredvid gropen hade hon byggt en perfekt kulle med samma mått och med jord från gropen. Sedan hade hon beställt krassefrön från Polen och sått i gropen och på kullen så allt blev vackert grönt. Det tog trettio dagar att bygga konstverket och bara några minuter att förstöra det.

Skadegörelse av skolgården och en fara för barn var kommunens svaga argument.

–Poliserna kom dagen efter och bad om ursäkt berättar Peter. De hade fått veta att det skulle bli demonstrationer och upplopp och att kommunen behövde polisskydd för att ta bort den farliga installationen. Men på plats såg poliserna bara en vacker kulle och en grop samt en ung förskrämd konstnär i sommarklänning som försökte förgäves försökte skydda sitt verk.

Teresa Murak lämnade symposiet utan att återvända till bygden. I dag är hon en av Polens stora konstnärer som gjort åtskilliga utställningar och Landart-konstverk i såväl Polen som i Tyskland och i Spanien. Men verket ”Sculpture for the Earth” i Ubbeboda är borta för alltid.

Tack vare symposiet fick trakten många nya invånare. Mette Aarre var en av dessa. Hon kom till seminariet med sina två små pojkar. Som skulpturutbildad på St Martens i London och på Designhögskolan i Köpenhamn lockade diabasen. Mette stannade inte bara över seminariet, hon bor fortfarande kvar, nu i grannbyn Gylsboda.

– Du hittar mitt hus!

Den gamla lanthandeln där Mette bor med livskamraten Oddmar Bergmann är inte svår att hitta.    

– Det ligner ødelæggelsen af Jerusalem, säger Mette glatt i telefon. Och visst; här syns det att två kreativa människor bor. Spåren av två konstnärers långa skapande och samlande av material finns överallt, såväl ute på tomten, som när vi går igenom den gamla affärslokalen för att hitta trappan upp till lanthandlarens gamla lägenhet.

Men utanför finns också skulpturer av diabas som hon gjort eller helt enkelt fina stenar formade av naturen själv.

Mette berättar om hur hon åren efter symposiet ändrade inriktning på sitt konstnärskap och gjorde fler Perfomances. En julhelg ställde hon ut ett levande får på Galleri Petri i Lund och stal en julgran utanför Systembolaget för att skapa stämning i galleriet. Det brottet bör väl vara preskriberat nu. Ironiskt nog låg ett charkuteri alldeles vägg i vägg med galleriet, men Mettes får, insmugglat från Danmark där den tidigare varit del av en annan utställning, fick ett bättre öde än bli korv.

–På nyårsafton fick fåret åka med mig till Gylsboda liggande i bagaget på min gamla Saab.

När sonen Hannibal växt ur sin barnvagn blev den målad och utställd på såväl Lunds konsthall som i Södertälje konsthall. Tillsammans med de goda vännerna Jörgen Nash och Lis Zwick på Drakabygget i Örkelljunga deltog hon sedan i många samlingsutställningar med såväl collage som emaljkonst. Bredden på hennes skapande är stort. Men när jag frågar om vad hon vill titulera sig som kommer svaret blixtsnabbt

–Performancekonstnär.

Nu är Mette 81 år, men fortfarande en aktiv konstnär och också verksam i föreningen ”Sliperiet i Gylsboda” där diabasen fortfarande slipas, men där den vackra tegelbyggnaden också är fylld av andra aktiviteter. Galleri, kafé, keramikverkstad, smedja och stenhuggeri finns i huset. Snart också en målarateljé för ett gäng entusiastiska ungdomar med skaparglädje och entusiasm.

En bit bort finns en annan utställningslokal; det är den gamla transformatorstationen där Hjalmar Råstorp tidvis bodde och som han utsmyckat fasaden på.

När man kör den vackra, slingriga vägen till Gylsboda upptäcker man plötsligt att träden i lövskogen inte står ensamma. De har sällskap av skulpturer i trä eller sten. Och efter att ha passerat transformatorstationen och kommit ner till Sliperiet är man som besökare säker på att här finns en kulturell mylla att ta vara på.

-–Det är Ubbeboda-andan som smittat av sig hit, säger en annan av eldsjälarna i byn, Pia Lindberg.

Precis som Ubbeboda behövde en Hjalmar på sin tid behöver Gylsboda en Pia. Men här har hon, Mette och flera andra tillsammans fått till ett stabilare bygge.

Pia berättar att med hjälp av kommunen, regionen, EU-bidrag samt mycket eget arbete och energi är Sliperiet ett begrepp och en plats många söker sig till. Numera bor det även kanadensare, danskar och ungrare i byn. Lockade hit av den kreativa miljön och av diabasen.

Pia själv arbetar både i det stora och lilla formatet. Skulpturer och smycken. Det är en gåta att hon hinner och orkar. Föreningen kräver sitt av sin ordförande. Under konstrundan stod hon i köket och serverade en oändlig kö med fikasugna besökare. Veckan efter hade hon ett möte med kommunen.

–Läget är utmanande i en kommun med kämpig ekonomi. För oss föreningar så drabbas vi dubbelt i besparingstider då bland annat regionala medel kräver kommunal motprestation.

Pia låter trött när hon säger det, men piggnar till när hon berättar om ungdomarna från såväl byn som Lönsboda, Hässleholm och Kristianstad som samlas i Sliperiet för att måla och skapa. En ny generation eldsjälar håller på att växa fram.

För några år sedan föreläste den italienske professorn Pier Luigo Sacco på ett seminarium på Tjörnedala konsthall utanför Simrishamn. Han är en av experterna bakom EU:s kulturagenda och talade om vikten av att ta vara på den kulturella myllan och förstå kulturens unika förmåga att utveckla och förändra samhället. Han menar att konst och kultur bidrar till att skapa stärkt gemenskap och delaktighet samt ge ökad livskvalitet.

–Vänd på tanken” sa han. ”Fråga inte bara vad kulturen tillför ekonomiskt, ställ i stället frågan på vilket sätt delaktighet i kultur kan hjälpa andra sektorer utvecklas och skapa ett attraktivt samhälle.

Det är bara att hoppas att beslutsfattare tar vara på den kulturella myllan som finns i trakten i form av den unika stenen, stenbrotten, den vackra naturen och alla kreativa människor som redan hittat hit.

Bodil Anjar