Ibland saknar jag min barndoms bibliotek. Kan minnas den säregna doften av damm, fuktigt papper, tobaksrök och svett. De höga hyllorna med böcker inbundna i röda eller blå biblioteksband och hörnen där man kunde gömma sig och läsa en förbjuden vuxenbok långt ifrån bibliotekariens misstänksamma blickar. Men detta är bara nostalgiska drömmar. De nya biblioteken med sina öppna låga hyllor, lockande skyltning och hjälpsamma bibliotekarier är en nationalklenod att slå vakt om. 

Journalisten Mustafa Can skriver i sin bok ”Tätt intill dagarna” om vilken betydelse biblioteksfilialen i förorten till Borås hade för honom under uppväxten på 1980-talet. ”Biblioteket var det närmaste en helgedom jag kunde komma. När jag steg in genom dörren skred jag över tröskeln till en skattkammare [..] Jag ägde världen genom att ha tillträde till biblioteket, jag behärskade vidare rymder genom att få ta del av böckernas innehåll”. Jag kan känna igen mig i honom; minnas min barndoms lycka över att komma hem med en kasse full av olästa böcker.

Vi har i Sverige sedan 2013 en bibliotekslag som slår fast att varje kommun ska ha ett folkbibliotek och att uppgiften är ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Det är fina och förpliktigande ord i lagtexten, men tyvärr känner jag mig inte helt trygg över bibliotekens framtid och utveckling trots lagen. När jag frågade om det kommer bli några författaraftnar i höst fick jag svaret att man inte har budget för sådant längre. Informationsdisken är allt oftare obemannad och antalet tidskrifter i hyllorna färre.

Ett annat bekymmer är respektlösheten mot bibliotekariernas profession. Alltför många, såväl politiker som privatpersoner har synpunkter på såväl bokbestånd som arrangemang. Synpunkter som ibland leder till hot. Inställda sagostunder med dragqueens är bara ett exempel. Fackförbundet DIK har precis skrivit en rapport om bibliotekariernas situation och det är dyster läsning. Över hälften av bibliotekarierna uppger att de upplevt våldsamma situationer och 9 av 10 vittnar om social oro på sina bibliotek.

Jag har de senaste åren varit otrogen mot biblioteket. Laddat ner e-böcker och köpt böcker på nätet i stället. Men när jag behövde hjälp att låna referensböcker till ett skrivprojekt blev jag förälskad i biblioteket på nytt. Vilken mötesplats detta är! Barnen kommer och lyssnar på sagor, föräldrarna bär hem travar med barnböcker, tidningsläsarna, studenterna med sina listor på kurslitteratur och så alla de som behöver lite IT-support. Det är väl knappast bibliotekariernas uppgift, men jag blir nästan rörd när jag ser hur de tar sig tid att hjälpa den gamla damen med att ladda ner appar eller hur de lyckas hjälpa paret som inte själva kunde avbeställa ett bredbandsabonnemang. Häromdagen kom en besökare och frågade vad en ”elokvent matsalskonversation” betyder? Det hade hon läst i en krönika av Edward Blom. Ingen av oss runt informationsdisken eller bibliotekarien visste, men en snabb googling i Svenska Akademiens Ordlista lärde oss alla att det betyder vältalig.

Det går till och med att få låna en pratstund och kanske få en vän på köpet. I caféet på Helsingborgs stadsbibliotek finns ett särskilt bord, ”snakkebordet”, där man uppmanas sätta sig om man vill ha en pratstund med en främling.

Nej, jag saknar egentligen inte barndomens bibliotek. Nyss vann jag ett äpple och en utgallrad bok på en tipspromenad genom biblioteket. Fick en trevlig pratstund kring svaren på frågorna på köpet. Och i kväll går jag in efter stängningsdags med mitt bibliotekskort som nyckel för att gratis få ha ett möte i samlingssalen med vår nystartade kulturförening. Det är tillåtet att ha med sig kaffekorg ditin. Och jag unnar alla barn och ungdomar att få känna magin med böcker och läsning precis som Mustafa Can fick göra i sin barndom.