Finn Sörensen ville gärna bli en berömd skådespelare. Men han fick inte några roller i hemlandet Danmark, inte ens i någon B-film.  Så mötte han konstnären Jörgen Nash som tröstade den unge mannen och lovade hjälpa honom och göra honom berömd. Planen var att Finn skulle begravas levande och ligga i en specialbyggd kista i 78 dagar i protest mot världens ondska. Kistan var försedd med såväl luftrör som telefon och med ett rör för mat och dryck. Det hela utspelades sig i april 1969 och platsen för begravningen var på Drakabygget, ett konstnärskollektiv utanför Örkelljunga.

Det har nu gått över 50 år sedan dess, men Henrik Hammar minns händelsen väl. Jag sitter i hans vardagsrum där väggarna fulla av litografier vittnar om ett stort kulturintresse. Men den där dagen 1969 anade han säkert inte hur nära han senare skulle komma Drakabyggets konstnärer och vilken betydelsefull roll han själv skulle spela för dem, både som privatperson och som regionråd i Skåne.

Henrik Hammar har mycket att berätta om Drakabygget och de kulturskapare som vistats där

-Jag och min fästmö Anita kom körande på stora vägen när vi hamnade i ett trafikkaos vid infarten mot Drakabygget. Vi var unga och nyfikna och ställde oss i bilkön och kom så småningom fram till Drakabygget. Där var flera hundra personer samlade och många journalister från tidningar, radio och TV.  ”Liket” själv gick runt och drack öl och laddade upp inför den långa vistelsen i kistan. Även provinsialläkare Peter Eldekvist var på plats. Han var mycket upprörd, hade själv suttit i koncentrationsläger i Ungern under kriget och där sett hur levande människor begravts. Därför var han fast besluten att stoppa begravningen. Han bad att få låna en telefon och gick in i huset för att ringa Sankta Maria Mentalsjukhus i Helsingborg och fick därifrån klartecken för att få tvångsinta Finn Sörensen på sjukhuset. Men medan Eldekvist var inne och ringde blev det en febril aktivitet utanför. Finn hoppade ner i kistan, den sänktes ner i gropen och man skyfflade på jord. Så kom läkaren ut från huset och frågade efter Finn för nu skulle de båda åka till mentalsjukhuset. Alla pekade på den nyskottade jordhögen och Eldekvist fick åka i väg utan Finn. Men på natten kom länspolismästaren, provinsialläkaren, en ambulans och ett stort antal poliser. Kistan grävdes upp, Finn Sörenson spändes fast på en bår och ambulansen körde honom till mentalsjukhuset.

*

1969 hade konstnärskollektivet redan funnits på Drakabygget i 8 år och de flesta i Örkelljunga förfasade sig och såg deras bosättning där som en provokation.

– Men så var det inte, berättar Henrik. 1961 höll Jörgen Nash, hans dåvarande hustru Katarina Lindell och ett stort antal andra konstnärer ett möte på Halmstad slott och bildade konstinriktningen Bauhaus Situationisterna. Anledning till att man var på slottet var att Katarinas far, Ingvar Lindell, var landshövding i Halland och han lånade ut en lokal till mötet. Landshövdingen tipsade också om att det fanns en ödegård norr om Örkelljunga som var till salu för en billig penning. Han var säkert mån om att gruppen inte etablerade sig i hans län. Det var en tid då Örkelljungaborna hade en bild av Martin Luther på väggen och religiositeten var stark i bygden. Men min far, som var prost i Örkelljunga, respekterade Jörgen Nash och förstod att Drakabygget inte bara var en plats för provokationer utan ett kulturcentrum. Många av den tidens kulturpersoner besökte Drakabygget. Ivar Lo-Johansson, Hjalmar Gullberg, Cornelis Vreeswijk och nobelpristagaren Heinrich Böll är några exempel. Och det var på Drakabygget som Maj Sjöwall och Per Wahlöö träffades och sedan blev ett par. Under flera år arbetade sex konstnärer från München på Drakabygget. De var motarbetade hemma av politikern Franz Joseph Strauss och behövde en fristad.

*

Henrik återberättar en händelse som Jörgen Nash var stolt över, nämligen att det en dag kommit en riktig ”pingle” körande till Drakabygget i en röd Ferrari. Det var Ulrike Meinhof, som sedan blev en av världens mest eftersökta terrorister. Men när hon kom till Drakabygget i högklackat var det som journalist för den radikala tidskriften Konkret. Uppdraget var att intervjua konstnärsgruppen från München. Det besöket inspirerade Nash till att långt senare göra en litografi som föreställde Ulrike Meinhofs dubbelhet i form av två ansiktsporträtt, ett tryckt i blått och ett i rött.

Ett exemplar av litografin hänger hemma hos Anita och Henrik och att se den väcker många tankar och frågor om varför journalisten i Ferrarin slutade sitt liv i en fängelsecell. Säkert precis vad Nash ville åstadkomma med bilden.

*

En konstnär som vistades mycket på Drakabygget var den danske filmaren Jens Jörgen Thorsen. 1970 var hans långfilm ”Stilla dagar i Clichy” färdig och den skulle ha världspremiär i Örkelljunga. Med det erotiska innehållet hoppades både Thorsen och Nash att det skulle bli demonstrationer kring filmen och därmed publicitet.

-På premiärdagen var min lillasyster Anna Karin ensam hemma i prästgården. Telefon ringde och när hon svarade var det en reporter från Aftonbladet.

-Vi har hört att prosten är ute och river ner filmaffischerna.

-Nej, sa Anna Karin. Pappa är i Italien. Men Nash säger alltid att en av hans konstarter är att spela med världspressen så känn er lite manipulerade nu.

En snopen journalist lägger på luren och snart ringer det igen. Nu är det Expressen som får samma svar. Tredje gången telefonen ringer är det biografföreståndaren som beklagar sig över alla samtal han fått från olika tidningar. ”Och jag som inte ens satt upp några affischer”.

När det är dags för visning på kvällen kommer en stor grupp från Drakabygget utklädda till vikingar med sköldar och hjälmar till biografen, men inga andra Örkelljungabor går till biografen. De kikar i stället på spektaklet bakom gardinerna hemma. Det blev alltså varken upplopp eller demonstrationer. Aftonbladets utsände kände sig ändå pressad att skriva något så det blev ”Den enda som protesterade var ortens prost. Han hade dragit sig tillbaka till Stilla Dagar i påvens Italien.”

Prosten Hans Bernhard Hammar verkade i Örkelljunga församling. Hans relation med Drakabygget var mycket bättre än vad tidningarna skrev och kanske vad Örkelljungaborna trodde. På bilden Örkelljunga kyrka.

Men sakta, sakta blev relationen med bygden bättre även om det tog 18 år innan Nash fick ha sin första utställning i Örkelljunga. År 2002 tog Henrik Hammar initiativ till att starta en konsthall i Örkelljunga där Jörgen Nashs och Liz Zwicks konst skulle visas. Dessutom bidrog konstnärer som haft anknytning till Drakabygget med verk. Liz Zwick var Jörgens andra hustru och hon och Jörgen hade levt och arbetat ihop på Drakabygget sedan 1968.

-Det var Liz som inspirerade Jörgen till att våga färgsätta och hans senare konst blev en explosion av färger.

Konsthallen hade några framgångsrika år medan Jörgen levde, men efter hans död 2004 förlorade Liz sin geist och det blev också svårare med att få finansiering. 2008 tvingades man lägga ner konsthallen.

*

Men vad hände med Finn Sörensen som den där aprildagen för 50 år sedan blev levande begravd? Han blev några dagar efter tvångsintagningen utskriven från mentalsjukhuset. Även då var pressen samlad och psykiatern som behandlat honom fick på en spontan presskonferens meddela att Finn inte var psykiskt sjuk, utan bara en ung man som ville bli berömd.

-Och det är ingen sjukdom konstaterade psykiatern.

Och tyvärr hjälpte det inte att ligga i en kista några timmar.  När strålkastarljuset slocknat blev han snart bortglömd.