Till minne av min far

Min pappa, Kurt Karlsson, gick bort den 22 december i en ålder av 79 år. Saknaden och sorgen är stor och det är fortfarande ofattbart att han inte finns bland oss längre.

Pappa hade ett mycket stort intresse för sin hembygd i Halland och för de människor som levt och verkat där. Hela sitt liv intervjuade han människor, tecknade ner deras berättelser och spred dem i artiklar och i föredrag. En intervju finns återgiven i min blogg från den 29 oktober, ”Vem skapar vår välfärd?”

Jag tänker nu sprida hans eget levnadsöde under några dagar och texterna är hämtade från ett tävlingsbidrag under temat ”Bondeminnen”((arrangerat av Land LRF och Vuxenskolan) som pappa skrev 1992 och som han blev prisbelönt för. I första avsnittet är hans föräldrar huvudpersoner och han beskriver livet i hemmet i Asige i mellersta Halland åren 1931-1945:

När mina föräldrar Amanda och Georg Karlsson år 1931 köpte fars mormors lilla förfallna gård så åtog de sig en orimlig arbetsbörda.

Jag var nyss fyllda 3 år när vi flyttade dit men jag minns mycket väl hur det var att komma dit. Denna mormor som var 90 år gammal bodde i ett av de två rummen, det största och det behövde hon för hon hyrde ut en del av rummet till skogsarbetare. Köket var knappast användbart, där sprang råttorna ut och in och stal maten för oss. I ett litet rum fick vi tränga ihop oss, mor, far, tre barn och snart kom det fjärde till världen. Far började genast inreda ett rum till i en del av huset som tidigare varit ladugård. men inte hade han mycket tid till att rusta upp huset. Han arbetade med stenarbete på somrarna och i skogen på vintern. Han och hans far högg ut stenstolpar till vägräcken. Det var långa arbetsdagar, ofta cyklade de ett par mil morgon och kväll. Lönen för en sådan här tolvtimmarsdag var då i början av 1930-talet fem kronor per dag. Detta om man hittade lämpliga stenar att hugga av annars kunde förtjänsten bli betydligt mindre.

Kanske hyste far en förhoppning om att kunna stanna hemma och enbart vara bonde på sin gård. De tio tunnland som han köpte och odlade upp under en tioårsperiod borde nog förverkligat hans önskningar. Han hade med tiden slutat med stenarbete och blivit murare istället. Nu lade man inte husgrunder av sten längre för nu fanns det cement till att gjuta med eller kunde man mura upp husgrunderna med cementsten. Far var alltid en efterfrågad hantverkare eftersom han var både skicklig och noggrann i sitt arbete.

Det var få som kunde mura en kakelugn, en bakugn eller kunde sätta upp kakelplattor så bra som han. Så gården fick också i fortsättningen skötas på lediga stunder men mest med fruns och barnens hjälp.

Min mor Amanda fick göra en kolossalt stor insats för de åtta barnen och för den lilla gårdens skötsel. Visserligen fick vi barn hjälpa till mycket tidigt men det var länge mor som fick göra det mesta utearbetet både i ladugården med två tre kor några höns och svin samt ute på fälten. När far kom hem så var det oftast dagg och försent att ta itu med skördearbete så det blev mor som på dagarna fick både skörda och bärga in den lilla skörd vi fick på de magra åkrarna.

Under krigsåren 1939-45 hade mor den mesta tiden fem av oss barn i skolan med tre småbarn hemma. Hon spann ull på sin spinnrock, stickade vantar och strumpor av garnet på sin stickmaskin. På sin symaskin sydde hon om gamla kläder hon fått så de blev som nya till oss barn. Men det blev också tid över till att hjälpa andra människor med bl.a. stickning av strumpor. Det är svårt att i dag förstå hur man kunde klara av allt arbete med en så stor familj i ett omodernt hus, där tvätten bl.a. fick släpas iväg långt bort till en bäck eftersom det var ont om vatten vid gården.

I tre små hur bodde våra närmaste grannar. I två av dem bodde det ensamma gamla damer. De kom varje dag och satt och pratade i vårt kök någon timme. De kom förstås aldrig samtidigt. På kvällen kom det äldre par som bodde i det tredje huset. De satt och pratade i ett par timmar hos oss i vårt lilla kök där vi skulle äta vår kvällsmat och där också alla barnen skulle tvättas och ibland också badas. Trångt var det men för de här gamla människorna var det säkert en kontakt och en gemenskap som de behövde mer än vi som var så många själva. Att mor stod ut med alla dessa besök varenda dag det förundrar mig fortfarande.

Mer av pappas intervjuer:

https://bodilanjar.wordpress.com/2007/10/29/vem-skapar-var-valfard/

1 thought on “Till minne av min far

  1. Ping: En annan tid, men ändå nära « Bodils blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s