-Man lossar bara fyra bultar och sedan kan man bära in motorn till köksbordet. Den ryms på en uppslagen Helsingborgs Dagblad.
Det var vår nyfunne vän, B. från Helsingborg som entusiastiskt berättade om sin nya bil. En Citroën 2CV Charleston.Helsingborgs Dagblad var på den tiden i ett riktigt stort format och en uppslagen tidning mätte hela 80 centimeter i bredd så det lät bekvämt och lockande för en opraktisk ingenjör som jag. Såg hur jag satt vid köksbordet med motorn framför mig på ett tidningsuppslag som skydd för bordet med bra ljus och med Haynes verkstadshandbok uppslagen framför mig.

Det tog dock många år innan drömmen om en egen 2CV gick i uppfyllelse. Tre barn kom emellan, men 1999 gick drömmen i uppfyllelse. I Västervik fanns en sandfärgad bil från 1984. Först körd som en shoppingbil av en dansk diplomathustru i Moskva, sedan kom den med i flyttlasset (det står så i handlingarna!) När diplomaten blev stationerad i Stockholm. Ägare nummer två var en rektor i Västervik som köpt den för att skjutsa sina döttrar på studenten. Sedan var det min tur. Rektorn hade knappt kört utanför Västervik med bilen, men skulle till Kalmar på en konferens så jag övertalade honom köra den till mig.
-Gun Kessle och Jan Myrdal körde genom Gobiöknen med sin 2CV sa jag uppmuntrande till den skeptiske rektorn. Jag såg framför mig hur jag tog mig över Alperna till Italien med min nya bil. Men ännu har jag inte varit längre bort än till södra Halland.
-Aldrig att vi åker i den pinsamma bilen på studenten sa mina otacksamma barn. Men två av dem tvingades göra det i brist på limousin eller veteranbil!
Även om jag ännu inte korsat vare sig Gobiöknen eller Alperna har jag haft en del äventyrliga resor. Min väninna M. minns med fasa en resa för 15 år sedan mellan Laholm och Kalmar. Strax utanför Tingsryd mötte vi ett fruktansvärt regnväder och även om bilen är utrustad med elektrisk vindrutetorkare (ett krav i Sverige) och inte med originalversionen en manuell spak gick det knappt se var vägen gick. Lyckligtvis var det en raksträcka, men olyckligtvis hann en lastbil i fatt oss. Mitt i stressen av att knappt kunna se framåt och ha den stora lastbilen precis bakom flyger motorhuven upp! Nu var sikten obefintlig, men det fanns precis där en lite bredare vägren så det gick att genom att navigera genom sidorutan komma av vägen. Lastbilen dundrade förbi och vi satt kvar länge helt paralyserade av skräck. Men till sist tog driftiga M. sig ut och hittade en bit rep i bagaget som vi kunde surra fast motorhuven med.
Numera sitter det ett extralås på huven.
Efter den händelsen är kartläsning ännu viktigare. Bäst är att använda Motormännens bilatlas från 1960. På de vägarna som finns där brukar inga lastbilar köra. Det är slingrande vägar genom byar och samhällen. Ibland asfalt eller oljegrus, ibland grusvägar. Sällan är mittlinjen markerad, men man möter inte så ofta andra bilar. Det enda oväntade som kan hända är att vägen plötsligt tar slut vid ett dike eller viltstaket och man på andra sidan ser en nyanlagd motorväg. Då är det bara att vända och söka sig till en viadukt eller korsning. Inget som kartritarna för 60 år sedan kunde förutse.
Efter snart 30 års ägande får jag bekänna att jag aldrig lossat de fyra bultarna och tagit in motorn till köket. Och det beror inte på att Helsingborgs Dagblad numera ges ut i det lilla tabloid-formatet. Är man en opraktisk ingenjör så är man. Men läsa verkstadshandboken kunde jag så att maken liggande på marken gjorde en hel del fixande. Måste ha glömt berätta om det bekväma köksbordet. Trots bra youtube-filmer nuförtiden som nästan gjort Haynes bok överflödig så sköts bilen idag av den lokala bilverkstaden. De drog om elen när motorn började brinna på en liten tur på öländska landsbygden och de googlar entusiastiskt på hur man köper reservdelar för att byta ut den sliriga kopplingen. Själv kan jag i lugn och ro ägna mig åt att drömma om resor genom Gobi-öknen. Man får inte glömma reservhjuelt då. Jan Myrdal hade ett fastsurrat på motorhuven. Hindrar nog också att huven flyger upp.