Kan man känna sorg för en människa man inte känner? Tydligen, för det var vad jag kände när jag scrollade nyheterna i morse och möttes av rubriken att Paul Auster dött. Denne författargigant som jag läst sedan början på 1980-talet när hans bok ”Att uppfinna ensamheten” kom ut. Nu har jag otåligt väntat på att boken som blev hans sista, ”Baumgartner” skall komma i svensk översättning. I väntan på detta gick jag till bokhyllan i morse och upptäckte till min förvåning att jag bara ägde en enda bok av honom och det var ”Att uppfinna ensamheten”. Har tydligen lånat alla hans andra böcker på biblioteket. Det får bli en tur dit i morgon. Nu känns det viktigt och angeläget att läsa om hans böcker.

Däremot har jag nog hela hans hustrus författarskap i hyllan. Är mycket förtjust i hennes författarskap också. Och just nu spelar jag musik från dottern Sophie Austers album ”Rising Sun”.

Jag har faktiskt träffat Siri Hustvedt och Paul Auster en gång. Träffat och träffat… Jag åkte till konstmuseet Louisianas litteraturfestival 2017. Där skulle paret medverka. Lyckligtvis strövade jag i parken i väntan på att arrangemanget skulle börja. Och där, på en trång stig genom ett vackert buskage, möter jag dem kommande hand i hand. ”Lovely day” säger jag lite dumt. ”Indeed” svarar Paul artigt. Detta lilla möte blev den enda behållningen av min resa dit.

Strövade för länge i parken så när jag kom till amfiteatern i parken där arrangemanget skulle äga rum var det mer än fullsatt. Jag stod på gräsmattan ovanför teatern tillsammans med många andra som inte fått plats på bänkarna och såg mellan alla ryggar framför mig lite av scenen längs ner där författarna satt och blev intervjuade. Tyvärr nådde inte ljudet upp till oss stackars gräsmatteåskådare.

Men som sagt; vi har träffats och nu ska jag med vemod börja omläsningen.