Åkte tåg från Laholm till Kalmar för ett dag sedan.  Det var ingen bra resdag. Jo, för Öresundståget, men inte för resenärer utan platsbiljett.

Tåget jag skulle byta till i Lund var redan överfullt av resenärer från Kastrup som skulle hem till Småland. Inte nog med att alla sittplatser var slut, gången var full av stora resväskor och med oss som gått på i Malmö eller Lund.

Och jag som hade läsplattan full av nedladdade tidningar och Björn Larssons senaste bok i väskan. Och jag som skulle skriva så mycket och planera så mycket.

”Varsågod damen, här är en plats” hörs plötsligt en stilig ung man med småländsk dialekt och mellanöstern-utseende säga. Så trevligt, tänkte jag, att en ung man reser sig och offrar sin sittplats för en äldre dam.

Men så inser jag att det är jag som är den äldre damen. Äldst i mittgången. ”Tack” säger jag generat och dimper ner på stolen.  Det är rätt trångt för stolen är vid en fyra-plats och jag kommer inte riktigt för mig att börja packa upp mina ambitioner ur den gamla röda ryggsäcken.

Ryggsäck ja, Runt mig sitter tre oerhört eleganta damer; fru, mamma, syster (?) till min välgörare. Snygga sjalar, perfekta makeuper, fina blusar och kjolar. Högklackade eleganta stövlar, smycken och flotta handväskor.  De hade säkert rest långt av de stora resväskorna i gången att döma. Men något resdamm eller ressvett syntes eller kändes inte.

För min enormt långa resa mellan Laholm och Lund hade jag klätt mig i praktiska walkingskor (fula!), jeans och min Burberry oljerock. Förlåt, menar min oljerock från Börjes för 425 spänn. Elegansen toppades av den röda ryggsäcken med reklamtryck från Högskolan i Kalmar på.

Ett tag hoppades jag att oljerocken fick mig att se ut som en dam från den skånska adeln, men jag insåg att min outfit snarare gav mulletant-signaler. All respekt till Friluftsfrämjandet, men ibland vill man hellre vara skånsk adel.

Istället för att läsa började jag lyssna på Pod-radion Värvet. Intervju med Mikael Bindefeldt. Hjälpte inte upp självförtroendet alls. Men jag har ju faktiskt varit på en Bindefeldt-fest för en vecka sedan. På Waldemarsudde. Funderade på hur jag skulle kunna nämna detta för mina eleganta medresenärer, men kom inte på något sätt. På Waldemarsudde var jag något elegantare klädd; inte adel men åtminstone som en bonddotter.

I Växjö klev mitt ressällskap av och jag började boosta mig genom att lyssna på en intervju med Bea Uusma. Mulletanten blev plötsligt en polarfarare och klädseln kändes helt rätt. Framme i Kalmar var jag helt i balans och kände mig väldigt bekväm som äventyrare. Tills jag skulle resa mig upp och gå av tåget. Sabla knän att vara stela och göra ont. Blir inte lätt att nå Vitön på min polarexpdition..

Stapplar fram i gången och hör en yngling säga: ”Ska jag hjälpa damen med väskan”?