De vackraste orden jag läst på länge är Kristina Lugns dikt om Erland Josephson. En dikt till tröst för oss alla som sörjer.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn