Vägen valde dig

Det är nu 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch i Kongo. Läser  i kväll hans postuma dagbok ”Vägmärken”.  Dagboken fanns i hans bostad i New York tillsammans med ett brev ställt till hans vän kabinettssekreterare Leif Belfrage. I brevet säger Hammarskjöld att dagboken får publiceras för att ge eftervärlden den ”enda riktiga profile som kan tecknas”.  Till mångas förvåning kom en ganska okänd sida av FN:s generalsekreterare fram:  intresset för mysticism och meditation.

Hammarskjölds gärning som generalsekreterare kan inte överskattas, men tillhör ändå samtidshistorien. Den utgivna dagboken är däremot en ständigt aktuell källa att begrunda och meditera över.

Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”.

Var dag den första -.Var dag ett liv”.

När jag läser om Hammarskjölds liv och gärning och den stoicism och uppoffring han visade tänker jag att nedanstående dikt så väl summerar hans syn på liv och plikt och också kan vara tröst till oss vanliga dödliga som ibland kan tycka våra plikter tynger:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig-
och du ska tacka.

Helgmålsringning

Nu ringer kyrkklockorna i Vickleby. Klockan är sex på lördagkvällen och det är helgmålsringning. En  passande påminnelse om vikten av eftertanke och vila även för oss som är lite klena i tron.

Läser just nu i och om Eyvind Johnsons Krilon-triologi och följande citat passar bra till kyrkklockornas klang:

Att jag tror på mänskligheten, att jag tror att det kan bli ett kärl för lycka, att jag tror att anden kan växa i den om den får friheten och frihetens möjlighet. Att jag tror att mänskligheten ska kunna skapa ett gott samhälle någon gång [ …]. Jag är inte så där bottenlöst god, men jag vill tjäna godheten, för jag inser dess betydelse. Och jag inser rättvisans, rättfärdighetens betydelse. Jag inser att världen måste vara förnuftigt ordnad så att människor kan ha det hyggligt i den.’

Skönheten finns i betraktarens öga

Läser i sonens kursbok ”Svenska Hus. Landsbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism” (Hall, Dunér 1995) om hur medeltidskyrkorna under 1800-talet ersattes eller kompletterade med nyklassicistiska salskyrkor. Ett exempel är Tingsås kyrka i Växjö stift.

Jag har alltid tyckt att dessa kala kyrkor, i folkmun kallade Tegnérlador efter biskop Esaias Tegnér som var flitig pådrivare av nya kyrkobyggen, varit fula och tråkiga.

Men efter att ha läst artikeln i boken och lotsats genom de bakomliggande orsakerna (folkökningen, viljan manifestera bygdens välmående och framtidstro) och tankarna bakom den arkitektoniska utformningen börjar jag (nästan) tycka de är vackra.

Skönheten finns i betraktarens öga, Beauty is in the eye of the beholder, säger vi ibland. Jag vill lägga till att ”bakom blicken finns kunskapen om föremålet vi betraktar”. Ju mer vi vet, desto mer intressant blir oftast det vi ser.

Liten fotnot:

Uttryckets historia finns beskrivet på sighten The phrasefinder (www.phrases.org.uk):

The person who is widely credited with coining the saying in its current form is Margaret Wolfe Hungerford (née Hamilton), who wrote many books, often under the pseudonym of ‘The Duchess’. In Molly Bawn, 1878, there’s the line ”Beauty is in the eye of the beholder”, which is the earliest citation of it that I can find in print.

Klassiskt föredrag

Blygsamma 25 kronor i entré, femtio föräntansfulla åhörare i en trång sal och längs fram kvällens föredragshållare. Det är så härligt enkelt; mänskligt möte och en intressant berättelse. Sådana kvällar finns kvar i minnet lång tid framöver.

kvällens föredrag hade titeln ”Med trasiga fötter mot ett helt hjärta” och Nina Granbom lät oss dela sin pilgrimsvandring längs El Camino de Santiago i Norra Spanien. En enkel avskalad berättelse illustrerad med foton från vandringen.

När vi går hem efter föredraget faniserar vi om att också pilgrimsvandra. Det är härligt att drömma och fantisera. Kanske tar drömmarna en dag form till mål och planer. Om inte – det var i alla fall en härlig kväll. Nu ska jag öppna den nyköpta boken av Nina Granbom och i tankarna vandra ut på stigarna mot katedralen i Santiago de Compostela.

Kyrkoherdens porträtt

När min farmor i slutet på femtio-talet fyllde 50 år tror jag att den finaste presenten var den som som kyrkoherden i Årstad församling, Hjalmar Cervin, kom och uppvaktade henne med. Han hade med sig ett inramat foto av sig själv. Under alla år hängde porträttet på hedersplats i hennes finrum och innanför den svarta ramen möter betraktaren den uppfordrande blicken från en allvarlig man i prästskrud. När hemmet delades upp hamnade tavlan hos min far och nu har jag tagit hand om den.

När jag tittar på bilden ser jag min farmor på näthinnan. Min schartauanska farmor som gick till Asige kyrka varje söndag. Alltid med hatt eller basker på huvudet. Kvinnorna en generation före henne täckte alltid håret med en sjal. Farmor läste flitigt bibeln och Schartaus postilla.

Jag brukar berätta om de halländska kvinnorna och deras sjalar och långa kjolar för mina barn för att ge dem perspektiv på vad som idag enbart förknippas med islam.

Jag vet inte riktigt var jag ska förvara porträttet, men var det än hamnar vet jag att varje gång jag möter kyrkoherdens blick möter jag också ett stycke barndom.