Axel och jag

Familjen Hermansen är en så viktig del av min mors historia att vi ibland nästan får för oss att de är släkt med oss. Men så är det naturligtvis inte. Vi kommer från arbetarklassen och de från en helt annan klass. Fru Hermansen  var född baronessa de Falsen Zytphen-Adeler och Axel Hermansen utbildad ingenjör.  Våra släkters vägar korsades under 6 korta år i 1900-talets början, men de åren var så avgörande i mina mormorsföräldrars liv att familjen Hermansen långt fram vår tid var ett levande minne och en projektionsyta för beundran, skadeglädje och frustration. Mormorsmor och mormorsfar fick till och med ta över familjen Hermansens gravplats vilket kapitlet Fredrikkes grav handlar om.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.
Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös  i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna?

Min mormorsmor, Fredrikke, har sin bild klar: ”Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare och då var det hon (baronessan alltså) som fick sitta emellan”. Får man tro  Fredrikke  hängde sig Axels kokerska när Axel kom hem med sin fru efter giftemålet. Han hade lovat kokerskan evig kärlek. Dock dementerar Fredrikke de rykten som fanns i Bromölla vid tiden då hon slutade hos paret om att han utnyttjat henne och haft ett förhållande med henne. Hon ville helt enkelt inte följa med paret till nya bostadsorten Ingelstad utanför Växjö.

Hermansen var alltså ingenjör, med examen från Polyteknisk læreanstalt i Köpenhamn . Efter examen arbetade han en kort tid i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men fick sedan ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar  i Newcastle och Leeds. Efter att sedan arbetat med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk, på en maskinfabrik i Århus gjorde han en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn. I Köpenhamn bildade han alltså familj och sonen Otto föddes. Och här träder då Fredrikke Anna Reinholde Johansen in i bilden. Min mormorsmor alltså, född i Viborg 1886 som fjärde barnet i en syskonskara på sex barn. Hennes far var trähandlare enligt kyrkoboken och hennes faddrar vid dopet var alla från hantverksskrån: körsnärer, skräddare, tunnbindare och trädgårdsmästare.

Som vuxen blev Fredrikke barnflicka åt familjen Hermansen i Köpenhamn och fick följa med arbetsgivaren till Bromölla år 1901 när Axel blev ägare till  Ifö  Kaolinbruk. Fem händelserika år för såväl familjen Hermansen som för Fredrikke. Fem år som slutade med konkurs och flytt till Ingelstad för familjen Hermansen och för ett stillsammare familjeliv för Fredrikke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Telefontankar

-Tre sju noll fem ett

Jag kom av mig. När hörde jag någon svara med sitt telefonnummer senast? Måste ha varit för åratal sedan.

-Hallå?

– Förlåt. Det här är Bodil Anjar och jag…..

Efter samtalet satt jag och mindes – telefonnummer. 22244 hade min bästis Ulla. När jag ringde dit svarade oftast hennes mamma. Då skulle man presentera sig och artigt fråga om man fick prata med Ulla. Och luren räcktes då över. 62203 var numret till oss. I höstas sa jag upp det abonnemanget när mamma skulle flytta in på demensboende. Kändes lite vemodigt. Samtidigt sa jag upp vårt eget fasta eftersom det nästan bara var mamma som ringt på det.

När jag var barn minns jag att de vuxna skrattade åt Göte, en äldre släkting, för att han alltid kammade sig innan han svarade i sin telefon eller ringde. Men kanske var bara Göte 50 år före sin tid. Idag känns det många gånger som att man borde gjort som Göte när man svarar på ett FaceTime-samtal.

Tidevarv

En del ord bär vi med oss hela livet. Kurt Karlsson glömde inte sin skolavslutning där handlaren i byn sa till barnen att det inte räcker med kunskaperna från de sex skolåren utan att det alltid finns något nytt och intressant att lära sig. Han gjorde som handlaren sa och tecknade ner det han hört och lärt av människor han mött. I den här boken finns berättelser han skrev om sitt eget liv och om sin familj. Ett stycke 1900-tals historia som förtjänar att minnas och begrundas.

Kurt som var min far gick bort i december 2007 och jag har nu äntligen blivit färdig med redigering och publicering. En lång resa för mig, en resa i minnen, glädje och sorg. Men nu äntligen håller jag den i min hand.

Boken kan beställas direkt av mig på mail bodil.anjar@gmail.com. Den kostar 150 kr inkl porto.

 

 

Bilden kan innehålla: text

Pappa var kontrollassistent

Når jag gick i första klass lekte vi charader på roliga timmen. Vi skulle visa olika yrken och klassen skulle gissa. Jag visade min pappas jobb och ingen, inte ens fröken kunde lista ut vad jag försökte illustrera. Själv tyckte jag att jag spelade rollen bra. Låtsades ta på mig vit rock och gummihandskar, stack ner handen i en kylväska och tog upp en ampull, bökade in handen i en kos livmoder och öppnade ampullen med tjursperma.
Pappa var seminör och åkte runt till kobönder för att inseminera deras kor och kvigor. På lördagar hände det att jag fick åka med honom och därför lärde jag mig momenten ordentligt. Inget konstigt med det. Underligare att inte min lärarinna eller klasskamrater förstod.

Innan pappa gifte sig var han kontrollassistent och det hade varit svårare att spela upp som charad. Arbetet som kontrollassistent innebar att man hade ett distrikt där man regelbundet besökte gårdar med mjölkkor för att hjälpa till med att beräkna mjölkens fetthalt och optimera fodertilldelningen utifrån detta. Man skulle komma på eftermiddagen, vara med på kvällsmjölkningen och sedan på morgonmjölkningen. Det viktigaste redskapet var räknestickan och är det något jag förknippar pappa med så är det just en räknesticka på skrivbordet. Detta fantastiska hjälpmedel, med rötter från 1600-talet som användes fram till 1980-talet då elektroniska kalkylatorer konkurrerade ut dem.

 

Pappas distrikt låg i Simlångsdalen i mellersta Halland. Han trivdes mycket bra med jobbet och bevarade Simlångsdalen som en plats i sitt hjärta. Åtskilliga gånger läste han om hallandsförfattaren Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”.

Så här berättar han själv om arbetet som kontrollassistent:

I augusti 1953 flyttade jag österut in emot smålandsgränsen till det vackra och mångbesjungna Simlångsdalen. Som kontrollassistent stannade man ett dygn på varje gård och gårdarna stod för mat och husrum. De arbetsuppgifter som jag nu skulle göra var tämligen enkla och tog inte så lång tid att lära. En del av de gårdar jag besökte hade 10-15 kor och man var intresserad av att djuren skulle prestera så mycket som möjligt. Här på dessa gårdar kom mina kunskaper och erfarenheter väl till nytta och arbetsmässigt så var dessa gårdar både intressanta och givande att komma till.
När jag kom till gårdarna vid första besöket som en främling så blev jag nästan mottagen som en hedersgäst. Alla ville veta vem jag var och var jag kom ifrån och det var ovanligt lätt att bli bekant med dessa människor. Och fastän jag varje dag flyttade till en ny gård så kände jag mig ovanligt väl hemma här. I många fall bodde man här rätt så långt ifrån varandra men det var ändå en gemenskap dem emellan. Något av det gamla livet fanns kvar och levdes här. Man gjorde bl.a. julagillen för alla sina grannar och samma personer kunde träffas kväll efter kväll under julhelgen. Julmaten fanns på bordet överallt och efter maten spelades det ibland kort men man roades sig också med jullekar, sång, musik och historieberättande. Framåt midnatt när kaffet och alla julkakorna serverats var det dags att gå hem för de flesta skulle ju upp och mjölka sina kor. Men dessförinnan hade man bestämt vem som skulle ha gille kvällen därpå och även om det inte var en gård där man anlitade mina tjänster så nog blev jag inbjuden i alla fall.
På de här oftast små gårdarna så hade jag en lindrig arbetsdag. Jag var med ute i ladugården vid mjölkningen morgon och kväll och sen tog resten av mitt arbete med provning av mjölkens fetthalt och bokföring ett par timmar i anspråk. Jag som alltid varit van vid att slita hårt från morgon till kväll kunde ju inte sitta med armarna i kors, så jag deltog i allt arbete där man behövde min hjälp. Och man uppskattade min tjänstvillighet, så tillmötesgående hade inte mina förutvarande kollegor gjort.
På vintern så var de flesta bönderna här sysselsatta med arbete i sin skog. Då fick jag oftast tillbringa mina lediga timmar i köket för detta var oftast det enda rummet som var varmt på dagen. Men inte ens här behövde jag vara arbetslös. Fanns det barn i huset så passade och lekte jag med dem och jag var inte främmande för att hjälpa till med hushållsarbete. Så jag användes till olika sysslor, jag rullade köttbullar, skalade potatis och rensade lingon. Ja, ingenting fick en kontrollassistent vara främmande för om man ville ha en god kontakt och gemenskap med dem man arbetade för.
Ett par tillfällen av gemenskap men med rätt så olika karaktär kommer fram ur minnet. En lördagskväll var jag på gården Böshult men tog prover på en annan gård också. När mjölkningen var klar vid sju-tiden så frågade frun om jag ville ha kvällsmat nu eller när jag kom tillbaka. Vi kom överens om att jag nog var tillbaka vid åtta-tiden och att vi kunde äta då. Nu var det så att när jag kom till gården Lillared där ägaren Joel var ungkarl så låg han på sin soffa och sov. Han ville inte gå ut just då för först ville han höra den gamla dansmusiken i radion. Jag fick ju foga mig i detta och det fanns ytterligare en soVa i rummet och ingen av oss hörde någon dansmusik för vi sov så gott i ett par timmar. Jag vaknade och lyckades få ut den sömniga Joel till mjölkningen och vid elva-tiden på kvällen var jag äntligen tillbaka i Böshult. De satt uppe och väntade och var oroliga för de trodde förstås att en olycka hänt.
Denna Joel hade en broder som ofta kom till gården. Han var synskadad men kunde ändå sköta hushållsarbetet. En gång när jag när jag skulle sova där så hade han bäddat en säng till mig och när jag kröp ner så upptäckte jag att det var bäddat med två stora nymanglade linnedukar istället för lakan. Det gick förstås bra att sova så också.
Till Edvin i Moshult var det alltid trevligt att komma. Frun Barbro sjöng och spelade orgel för mig då och då under någon paus i arbetet. Edvin läste ofta dikter högt. En vårdag när jag var där så kom en släkting till dem på besök. På kvällen följdes vi åt in i skogen till en plats där det tidigare legat en gård. Här satt vi på resterna av stengrunden och njöt av det fina vårvädret och fågelsången. Edvin läste en vårdikt och släktingen bjöd oss på en vårsång. Nu är det din tur, sa Edvin till mig och något om våren kom jag inte på så istället läste jag utantill hela Erik Gustav Geijers Odalbonden för dem. Detta imponerade mycket på dessa lyrikintresserade herrar och jag aktade mig noga för att berätta att jag tränat in den kvällen före.

Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Läs mer

Tankar vid Torslunda Hembygdsgård den 6 juni 2017

En förkortad version av det tal jag höll på nationaldagsfirandet i Torslunda hembygdsgård

En hembygdsgård bär en bygds, en sockens historia och är en källa till kunskap och en plattform för oss och kommande generationer som är med och skapar framtidens hembygd.

Nationen Sverige är ett lapptäcke av olika hembygder: geografiska, mentala och historiska. Och en del av rutorna bär på platser och minnen från andra delar av vår jord. Ett lapptäcke i ständig förändring där nya rutor sys dit och mönstret förändras.

Nationaldagen kan vara en lämplig dag att reflektera över våra egna lapptäcken, våra mentala och fysiska hembygder: vår barndoms stigar, platser vi bott på, platsen vi bor på, släktens historia, kollektiva och personliga minnen.

Idag skrev Sofia Lilly Jönsson i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför borde vi inte vara rädda för våra rötter” bland annat det här:

Hur märks det i mitt liv att min mormor föddes som statare? När jag kokar rabarber eller stryker örngott tänker jag på henne, nej, tänker är fel ord, hennes händer finns i mina. Också saker vi glömt eller aldrig varit med om kan eka för oss långt efteråt. Finns det inte fortfarande en ­obearbetad fantomsmärta i folkkroppen efter utvandringsvågen till USA?

I lapptäcket Sverige finns idag många andra smärtor vi tillsammans måste hjälpa till att lindra. Många i Sverige idag bär minnen av krig och svält, minnen av flykt över hav och land. Och vi lyckligt lottade som sluppit dessa upplevelser behöver komma ihåg detta, se parallellen i vår egen historia och bjuda in till gemenskap.

Låt oss gå tillbaks till statarlängan, rabarberna och örngotten eller vad det är som väcker minnen om våra egna liv och historia. Vår egen Madeleinekaka, namnet på den kaka som var utgångspunkten för den franske författaren Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. En kaka som gav upphov till en svit på sju böcker

Själv kan jag ibland reflektera över hur det märks i mitt liv att min far också föddes i en statarlänga, blev bonde, men att hans passion och engagemang var kultur och hembygdsrörelsen. Sådana här tankar och reflektioner har vi säkert alla och som sagt, det här är en bra dag att låta dem utvecklas.

Numera märks det tydligt i mitt liv att jag vid sidan av min man också lever tätt intill en annan man, Carl Malmsten. Ja, jag har aldrig träffat honom, men han finns mycket påtagligt i väggarna på min arbetsplats Capellagården.

Carl Malmsten kom till Vickleby 1957, grundade Capellagården och förändrade en hel by och kanske hela södra Öland genom den injektion och energi han gav kulturlivet då som nu.

Han lämnade sin hembygd som var Bergshamra vid Brunnsviken i Norra Stockholm vid 69 års ålder, för att tillsammans med hustrun Siv bygga en skola på Södra Öland. Han bodde här långa tider, förlorade sitt hjärta till Öland, fick sista vilan på Vickleby kyrkogård.

Han sökte och fann en plats där han kunde förverkliga sin vision:

  • En plats där man kunde odla sin egen mat, njuta av sin egen trädgårds skönhet
  • En plats där man kunde bo, äta, leva, arbeta i gemenskap
  • En plats för möten, goda samtal och för att lära känna nya människor
  • En plats för inspiration, kreativitet i en miljö med vacker natur och mycket kultur

Idag är utmaningen, för oss som verkar på Capellagården, men också för Vickleby och resten av Södra Öland att förvalta hans arv och tolka hans filosofi i vår tid.

Tolka i vår tid… Ja det gäller hela vårt nationella och kulturella arv också. Att vi förmår tolka det i vår tid. Och hur gör vi det: ja låt oss göra som Carl: skapa möjligheter för de goda samtalen, för gemenskap mellan människor, för görandet och skapandet och för att få gemensamma upplevelser.

 

 

 

 

Ring klocka, ring

Kanske är det fars berättelser om sin tid som kyrkvaktmästare och klockare, eller att jag fått följa med faster, som hade samma yrke, upp i kyrktornet, öppna luckorna och höra ringningen däruppifrån som skapat intresset. Eller började det med den nyårsaftonen på 70-talet när vår familj var bortbjudna, satt i fina Malmstenssoffan  vid tolvslaget och värdinnan satte på radion. Sveriges domkyrkor ringde in det nya året. Ett program som alltid är förknippat med en grön Malmstenssoffa.

Det går inte ett nyår utan att jag lyssnar på P1 vid tolvslaget. Lord Tennyson och Skansen får ursäkta. Ursäkta får också de värdpar som fått sin festplanering omregisserad när en gäst prompt insisterat på radiolyssning och sedan mentalt varit ute och besökt domkyrkor i landet.

Har dock ännu inte följt Tomas Sjödins exempel. I sin bok ”Ett brustet halleluja” berättar han om när han åkte från en fest in till Göteborgs domkyrka vid tolvslaget för att upptäcka att tekniken var trasig och klockorna inte ringde det året. På riktigt alltså, i bilradion klingade det inspelade ljudet som vanligt.

Men det är något visst med kyrkklockor. Nu medan jag skriver börjar plötsligt kyrkklockan här i Vickleby ringa. Dags för nyårsbön. Men klockorna ringer inte bara för kyrkliga sammankomster. Min far har beskrivit skräckkänslan när klockorna ringde i Asige kyrka när tyskarna tågat in i Danmark och Norge. Och glädjen när de förkunnade fred.

Nyårsafton 2015 började bra. Slog upp DN vid frukostbordet och hittar en artikel om kyrkklockor. dn.se/kultur-noje/det-nya-aret-borjar-med-klockors-vilda-klang. Och i kväll får värdparet ursäkta, men jag sätter på P1 klockan 23.50.