Tack för allt Jacques Werup!

LP-skivan ”Kärlek mellan krigen” snurrar på skivspelaren. ”Tack för Allt /Tack för en vacker dag /Tack för allt välbehag, /Tack för allt smått och stort./Nu är det gjort” sjunger Jacques Werup. Ja, tack för allt; du har följt mig sedan 1983 när jag packade upp en samlingsvolym av dina dikter från ett bokpaket från förlaget Bra Lyrik. En stark läsupplevelse där det kändes som om dikterna beskrev mitt barndomslandskap och min flytt till staden. Dikternas precisa geografi: Österlen och Malmö gick lätt att överföra till Laholmsslätten och Linköping. Tyckte jag då och tycker jag än idag då jag läser om boken:

Tristessen, ödsligheten, tidens gång, längtan bort, längtan dit, kärleken  – och samma grundton  vare sig den geografiska myllan är land eller stad.

Samma år kom skivan med sånger  och musik av Jaques Werup och Rolf Sesam. Werups baksidestext känns skrämmande aktuell idag, eller kanske hoppfull idag:

Våra drömmar är hotade från alla håll. Kärleken är ett undantagstillstånd. Avspänningen påminner om stillheten före en urladdning. Ondskan före godheten. Kriget finns inuti freden. Hatet är kärlekens ena sida. Allt hör ihop, blandas och upplöses. Historien drabbar oss medan vi sköter vårt, livet, bagatellerna. Också under katastroferna småpratar folk, ammar, leker med husdjuren, dansar. Krigets eller kärlekens ansikte: banalt och sammansatt.

Jag kände inte personen Jacques Werup, men författaren Jacques Werup är viktig i mitt liv och det är med vemod jag läser minnesartiklarna om honom i dagens tidningar när han i veckan gått bort. Jag inser att jag missat hans sista bok som är en personlig essä om diktarnas och dikternas betydelse för oss människor. Du har funnits här heter den och är Werups personliga urval vilka hans följeslagare varit.

Jag ställer tillbaka boken från 1983, ”Mellan rotfrukt och måne” i hyllan. Tänker att snart får den sällskap av ”Du har funnits här”. 

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
(Envoi 1980)

Johnny Cash 26 feb 1932-12 sep 2003

10 år sedan Johnny Cash gick bort. Har hedrat honom genom att lyssna igenom ett stort antal låtar ikväll. Läste också om den text som följt mig i många år:

But I changed my mind
I changed a lot of things
A lot of things changed me
I am always changing, always
will be changing.
I´m growing, building, expanding.
I´m still being born
You haven´t seen the
complete me yet.

En liten minnestext värd att läsa ikväll:

http://www.hollywoodreporter.com/earshot/remembering-johnny-cash-10-years-628313

Tre ackord och sanningen

Någon har karakteriserat countrymusik som ”tre ackord och sanningen”. Tänker på det när jag lyssnar och ser en fantastisk inspelning av låten ”Hurt” som Johnny Cash gjorde strax före sin bortgång. ”Hurt” är inte hans egen låt utan den är gjord av Trent Reznan. Men den är Johnny Cash. Lyssna och titta själva på videon från Youtube.

Pandoras Ask

Bra litteratur är som Pandoras Ask. Öppnar dörrar till nya världar och ger tillfälle till nya spännande kunskaper. Jag har precis läst ut dokumentärromanen ”Kärleken till Frank” av Nancy Horan. Den handlar om hur Mamah Cheney och arkitekten Frank Lloyd Wright träffas i Chicago 1903 och inleder ett förhållande. Bägge är gifta och har barn och förhållandet blir en skandal där de förföljs av pressen, nekas till skilsmässor och Mamah får avstå sina barn. Det är en plågsam skildring av det höga priset som främst Mamah tvingas betala för att hon, som hon själv uttrycker det: ”Jag har stått vid sidan av livet och sett det flyta förbi. Jag vill simma i floden. Jag vill känna strömmarna.

Såväl i roman som i verkligheten möter Mamah Cheney Ellen Key, besöker hennes hem Strand vid Vättern och blir Keys amerikanska översättare. Där öppnades min första ask: ska till biblioteket i morgon och låna böcker om Ellen Key för att friska upp mitt diffusa minne av hennes gärning. Måste deesutom leta reda på en artikel som forskaren Lena Johanesson skrivit om vänskapen och brevväxlingen mellan Key och Cheney. Nästa ask blev nyfikenheten på arkitekten. Har skrivit mail till min amerikanske syssling med rötter i Chicago för att höra hur känd Lloyd Wright är idag. Upptäckte på Wikipedia att jag faktiskt sett och besökt en byggnad han ritat: Guggenheimmuseet i New York.

Sista asken hittills var riktigt kul. Mina tonårsfavoriter Simon and Garfunkel har skrivit en hyllningslåt till arkitekten: ”So long Frank Lloyd Wright”. Lyssna gärna på den på den här länken från Youtube för där får ni samtidigt njuta av en bildkavalkad över en del av hans verk.

Till sist ett citat av Frank Lloyd Wright: ”Love of an idea is the love of God”

Får jag lov?

Vilken härlig nostalgi! Gick förbi Filmstaden klockan 6 på väg hem från jobbet och såg affischen för Joakim Jalins film om svenska dansbands uppgång och fall. Filmen började 18.15 och det fanns platser kvar, eller rättare sagt det fanns många platser kvar. Vi var fem personer i salongen och vi kunde välja på 78 stolar. Men vi fem avnjöt Flamongokvintettens musik. Och de mindre kända banden som Bengt Hennings och Tagez. Vi smålog kollektivt åt det medelålders paret som hade som hobby att resa dit Flamingokvintetten spelade, ta in på hotell i den staden, komma först och gå sist samt naturligtvis se till att bli fotograferade ihop med bandet. Medan jag skriver nu lyssnar jag på filmens trailer och funderar på i vilken låda jag kan ha lagt min lilla samling av dansbandsvykort från Karsefors festplats på 70-talet. För inte kan jag väl ha slängt dessa rariteter?

Jag älskar Yngve Frej

Mitt exemplar av Stig Claessons underbara roman ”Vem älskar Yngve Frej” är en pocketbok från 1973. Det är samma år som romanen filmatiserades. För några veckor sedan gick filmen i repris och det blev en chock att se om den. De gamla gubbarna jag minns var ju i min ålder. Allan Edwall var 49 år när filmen spelades in. Kaffekopparna som väl skulle symbolisera gammaldags och töntigt är precis den servis som jag ärvde i höstas och nu tycker är fina.

För att inte tala om det centrala avsnittet i såväl filmen som boken när sommargästerna till allas förvåning köper de gamla opraktiska trasmattorna nu när det finns praktiska plastmattor.  Nu har ju plastmattor kommit på modet igen och är snyggt formgivna av unga designers.

Elna, Gustavsson, Eriksson och Öhman i avfolkningsbyn har plötsligt blivit moderna -åtminstone 2008. Sedan får de väl åter ”gå här som fornminnen” som Elna säger i denna långsamma, välformulerade berättelse om hur gamlingarna kallar ruinerna efter gamle skomakare Frej för ett fornminne och därmed får semestrande stadsbor som besökare till den lilla byn.

Jag får erkänna att jag somnade mitt i den långsamma filmatiseringen, men bokens 163 sidor tar jag mig njutningsfullt igenom och gläds åt Stig Claessons fina språk.

Nu är en dag framliden

Som hallänning i förskingringen gläds jag alltid åt alla referenser till hallandskultur. När jag satt och åt hotellfrukost i Sundsvall i fredags och ögnade igenom Sundsvalls Tidning såg jag plötsligt i ögonvrån namnet Alf Hambe. Denne fantastiske musiker hade skapat ett requiem, ”Nu är en dag framliden”,  som skulle uruppföras i Gustav Adolfs kyrkan i Sundsvall just denna kväll.

Vilken slump och fantastisk chans. Halv elva på kvällen satt vi bänkade i en nästan fullsatt kyrka och fick ta del av en stor och mäktig musikupplevelse.

Tack Alf och tack alla musiker. Och ni som läser detta – missa inte requimet om fler tillfälle ges.