Jag är boksynt

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Bror Blixen fyllde aldrig 60

Det är en fascinerande man, han som en gång skrev att ”även jag hade en farm i Afrika”. Det är alltså Karen Blixens make åren 1914-1925. Hans fullständiga namn var, om man ska vara korrekt, Bror Fredrik von Blixen-Finecke.

Jag läste en del om honom för ett tio-tal år sedan. Framförallt Björn Fontanders spännande biografi, men läste också om hans tredje hustru, Eva Dickson. Svensk äventyrerska och rallyförare och den första kvinnan som korsade Sahara med bil. Hennes egen bok  En Eva i Sahara från 1936 finns att ladda ner från Universitetsbiblioteket i Göteborg.

Nu är det en sak som jag framförallt minns av vad jag läst, En sak som börjar bli påtaglig för mig själv. På lördag fyller jag 59. När Bror Blixen fyllde det så ställde han till en stor fest. ”För säkerhets skull”. Klokt av honom. För knappt tre månader före sin 60-årsdag, den 4 mars 1946, omkom han i en bilolycka. Framtiden är inte given. Bror Blixen har lärt mig ta vara på 59-års dagen. Det blir inte en stor fest, men väl en trevlig resa till Wanås.

 

 

Tack för allt Jacques Werup!

LP-skivan ”Kärlek mellan krigen” snurrar på skivspelaren. ”Tack för Allt /Tack för en vacker dag /Tack för allt välbehag, /Tack för allt smått och stort./Nu är det gjort” sjunger Jacques Werup. Ja, tack för allt; du har följt mig sedan 1983 när jag packade upp en samlingsvolym av dina dikter från ett bokpaket från förlaget Bra Lyrik. En stark läsupplevelse där det kändes som om dikterna beskrev mitt barndomslandskap och min flytt till staden. Dikternas precisa geografi: Österlen och Malmö gick lätt att överföra till Laholmsslätten och Linköping. Tyckte jag då och tycker jag än idag då jag läser om boken:

Tristessen, ödsligheten, tidens gång, längtan bort, längtan dit, kärleken  – och samma grundton  vare sig den geografiska myllan är land eller stad.

Samma år kom skivan med sånger  och musik av Jaques Werup och Rolf Sesam. Werups baksidestext känns skrämmande aktuell idag, eller kanske hoppfull idag:

Våra drömmar är hotade från alla håll. Kärleken är ett undantagstillstånd. Avspänningen påminner om stillheten före en urladdning. Ondskan före godheten. Kriget finns inuti freden. Hatet är kärlekens ena sida. Allt hör ihop, blandas och upplöses. Historien drabbar oss medan vi sköter vårt, livet, bagatellerna. Också under katastroferna småpratar folk, ammar, leker med husdjuren, dansar. Krigets eller kärlekens ansikte: banalt och sammansatt.

Jag kände inte personen Jacques Werup, men författaren Jacques Werup är viktig i mitt liv och det är med vemod jag läser minnesartiklarna om honom i dagens tidningar när han i veckan gått bort. Jag inser att jag missat hans sista bok som är en personlig essä om diktarnas och dikternas betydelse för oss människor. Du har funnits här heter den och är Werups personliga urval vilka hans följeslagare varit.

Jag ställer tillbaka boken från 1983, ”Mellan rotfrukt och måne” i hyllan. Tänker att snart får den sällskap av ”Du har funnits här”. 

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
(Envoi 1980)

De som gick köksvägen

IMG_0019Som tonåring läste jag med stor förtjusning den norska författarinnan Sigrid Boos roman ”Vi som går köksvägen”. Det häftade exemplaret jag hittade i mammas bokhylla blev till slut helt sönderläst. I vuxen ålder har jag köpt ett nytt exemplar, den här gången inbunden. Utgiven på Saxon och Linströms förlag 1942. Omläsningen är förbryllande: vad i berättelsen fångade en tonåring på 70-talet? Boken beskriver i kåserande stil hur en överklassflicka genom ett förhastat vad med fästmannen tar plats som tjänsteflicka in cognito under ett år. Hon som till en början varken kan koka kaffe eller laga kalvfrikassé. I romanen är allt glatt och lustigt.

Glatt och lustigt är inte de epitet man skulle sätta på Ester Blenda Nordströms reportagebok ”En piga bland pigor”. Något tidigare, det medges, den är från 1914. Men  ändå.

Samma upplägg – men på riktigt. Journalisten Nordström tar plats som bondpiga på en gård i Sörmland och ger en skakande skildring av hur pigorna på gårdarna hade det. Reportageboken blev en bestseller och fick tryckas i 15 upplagor. Varför vet vi så lite om denna pionjärkvinna? Nu vet i alla fall jag att Günter Wallraff inte var först. Den här typen av arbetssätt bör med rätta kallas ”nordströmande” inte ”wallraffande”.

Kanske var hon också en inspiration till Astrid Lindgren? För Ester Blenda Nordström gav på 20-talet ut en ungdomsbok som hette ”En rackarunge” och det är svårt att inte tänka på både Emil och Pippi när man läser om rackarungen Ann-Maries alla upptåg.  Knappast en högläsningsbok för dagens barn för såväl språk som handling är väl gammaldags, men jag har läst den med stort nöje. Fast med tanke på min ungdoms förtjusning i ”Vi som går köksvägen” säger det kanske mer om mig än om bokens kvaliteter.

 

En hummer på diskbänken

På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.

 

 

 

Svart svan ett nytt kryss

Nej det är inget nytt fågelkryss. Än är det långt till medlemskap i ornitologernas Club 300. Dessutom räknas nog inte den australiensiska fågeln till godkänt kryss även om den tydligen ibland ses i Sverige.

Mitt kryss är ett bokkryss, kanske också ett bildningskryss. Hittade en bok med titeln ” Den svarta svanen” i bibliotekets hylla för försäljning av utrangerade böcker (5 kronor). När jag kom hem upptäckte jag att boken var ursprungskällan till begreppet. Professor Nassim Nicholas Talebs driver tesen att oväntade händelser, de svarta svanarna, skapar ödesdigra händelser i världen och att vi inte kan förlita oss på historiska data för att dra slutsatser om framtiden. En stundtals ganska obehaglig läsning. Jag kanske är en kalkon? Kalkonen blir matad och ompysslad varje dag och mer och mer övertygad om att det är så här livet ska vara. Men så närmar sig Thanksgivning Day och vad händer då med de feta goda kalkonerna?

Det var ett år sedan jag hörde talas om svarta svanar första gången. Kjell A Nordström höll en presentation av teserna i sin nya bok ”Urban Express” och en man i publiken ställde frågan om Nordströms framtidsscenario om urbanisering och städernas lockelse hade någon svart svan. Det hade den inte svarade föreläsaren lugnande. Han hade vänt på alla stenar. Några veckor senare kom en dock invändningar om att Nordströms teser byggde på felaktig och missförstådd statistik. Om inte ett korthus, så i alla fall lite kvicksand i tesbygget.

Sedan dess har jag oroligt spanat efter svarta svanar i min egen värld. Jag hoppas att min första svan är en riktig fågel. Kanske blir jag lugnare när jag hunnit till kapitel 19 i Talebs bok. Det kapitlet heter ”Fifty-fifty eller Hur man kan försonas med den svarta svanen”.