Högläsning

I går läste min 16-åriga dotter högt ur sista (?) boken om Harry Potter för oss när vi skjutsade henne till Oskarshamn. Det var en härlig resa och när man ibland känner sina tillkortakommande som förälder brukar jag tänka på att vi har i alla fall varit duktiga på att läsa högt och förmedla läsupplevelser till våra barn. Nu när advent närmar sig tänker jag på Jostein Gaarders underbara bok ”Julmysteriet” där den lilla flickan Elisabet från Norge följer med änglar och lamm bakåt i tiden och genom Europa till Betlehem för att komma fram i det 24 kapitlet till ett litet stall… Kyrkohistoria och kulturhistoria varvas i ett spännande äventyr för både stora och små och tack vare att vi läst den varje adventsdag i ett tiotal år har vi faktiskt blivit lite mer bildade. Tyvärr har jag inga barn som bor hemma längre, men kanske maken vill lyssna?

En annan oförglömlig högläsningsbok som varade från Aoste i Norra Italien till Bremen var Michelle Magorians bok ”Plats på Scen” som handlar om den unge Ralph som i efterkrigstidens England drömmer om en teaterkarriär. Något som inte passar sig i det arbetarhem där han växer upp. Samma författares ”Godnatt Mister Tom” fick oss att sitta kvar i bilen utanför huset en lång stund för att avsluta sista kapitlet. Den tog extra tid då jag var tvungen att torka tårarna och sluta snyfta ibland.

Efter att ha läst Eva Bexells barnböcker om Morfar Prosten högt ett antal gånger vet vår familj att ”prost emeritus” betyder att man går hemma hela dagarna och är småbesvärlig. I vår familj har vi därför utvidgat begreppet emeritus till att gälla familjemedlemmar när de är lite tjuriga.

Men på min meritlista över högläsningserfarenheter står nog de fem första tegelstenstjocka Harry Potter-böckerna överst. Den sjätte läste barnen själva och den sjunde läser alltså yngsta dottern för oss.

Utflyktsmål: Karsefors

I söndags gjorde jag den sista turen med Citroenen (se 8 oktober) innan jag definitivt ställde av den inför vintern. Turen gick till Karsefors kraftstation och till gamla å-fåran av Lagan. Åk gärna vid tillfälle till samhället Ysby, öster om Laholm och följ sedan skylten mot Karsefors.

Vi är nog många i Sverige som lärt oss rabbla Hallands floder med hjälp av minnesregeln ”Laga Ni så Äta Vi ”(Lagan, Nissan, Ätran, Viskan). För oss som dessutom bodde i Halland på 60-talet ingick dessutom i ämnet Hembygdskunskap att vi skulle kunna rabbla upp flodernas vattenkraftverk. För Lagans del handlar det alltså om ”Majenfors, Bassalt, Knärde övre, Knäred nedre, Skogaby, Karsefors, Laholm”.

Men tillbaks till Karsefors kraftstation: den invigdes 1929 och var resultatet av 700 arbetares slit. En kilometer lång ny åfåra byggdes och man åstadkom en fallhöjd på hela 27 meter vilket ger turbineffekt på över 13 MW. Det gör kraftverket till Lagans i särklass största.

Idag är det dock inte tekniken som imponerar utan byggnadernas ståtlighet. Arkitekten hette Hans Thyselius och han är tydligt inspirerad av klassisism och grekiska tempelbyggnader. Runt anläggningen fanns fram till 60-talet en park som sköttes av en anställd trädgårdsmästare. Än i dag kan man skönja spåren av gångar, trappor och planteringar samt hitta exotiska buskar och träd, men snart är allt igenväxt. Parken skapades av Rudolf Abelin, mest känd som grundare av Norrvikens trädgårdar.

Till sist ett citat från tiden då södra Sverige industrialiserades:

Må allt framgent älfvens
jättekrafter mala
ymnighet och lycka
samhällsfrid och styrka!
Må dess vattenstupors brus
sjunga framtid blid och ljus.
(Redaktör Ludvig Dahnström vid invigningen den
17 september 1910 av Majenfors, Bassalt och Knäred)

Med cittran mot vinterförvaringen

Idag var det dags att låta sommarbilen få komma till vinterförvaring. Vemodigt, som alltid och kanske särskilt efter en sommar då väder och arbete gjort att turerna med 2CV:n blivit ovanligt få. Som lite tröst har jag valt att köra bilen till fars loge 25 mil bort. Resan gick igenom ett underbart vackert höstlandskap och som vanligt följde jag enbart vägar som finns inritade i vägkartan från 1960. Jag har därför idag haft nöjet att köra igenom många vackra samhällen i Sydsverige. Med start i Kalmar har jag passerat Smedby, Trekanten, Nybro, Madesjö, Örsjö, Emmaboda, Tingsryd, Urshult, Ryd, Lönsboda, Osby, Verum, Vittsjö, Skånes Fagerhult, Hishult och slutligen nått Ysby i Södra Halland.

Det här är en resa genom en förunderligt vackert landskap i höstens vackraste färger. Jag har passerat glittrande sjöar, rödmålade smålandslängor, vackra kyrkor, ängar, glesa tallskogar, bokskogar och vackra bondgårdar. Samt naturligtvis en del ödehus och nedlagda butiker och spår av gamla järnvägslinjer.

Ibland drabbades jag av vemod och tänkte på dikten Tankar, tystnad som finns i Roland Andréassons bok Rapport från resa i nedlagt land:

Vid inlandets avfolkade badplatser har jag rastat
Jag har suttit på lastbryggorna
vid alla nedlagda järnvägsstationer
och sett de upprivna spåren löpa åstad
mot sovande samhällen.
Med bortrationaliserade busslinjer
på sönderkörda landsvägar
har jag rest till de övergivna byarna,
där barnens röster legat kvar
som ekon över ogräsgröna grusplaner
vid de stängda skolhusen.

….

Men ibland kände jag stor glädje när jag passerade hus med studsmattor utanför och fullt med leksaker i trädgården och jag tänkte på hur homogent vårt land egentligen är då vi inte längre egentligen har någon stor skillnad mellan land och stad. Det handlar mer om det personliga valet. När jag arbetade med internationella kurser för ett antal år sedan var detta något som förundrade våra kursdeltagare från i stort sett alla utomeuropeiska länder: standarden och utbildningsnivån på den svenska landsbygden. Vi hade studiebesök på bondgårdar och i småindustri för att visa IT-utvecklingen på landsbygden och detta att möta en öländsk bonde som på bra engelska berättade och demonstrerade hur han var uppkopplad mot mejeriets databas imponerade stort.

Drömbilen

Jag har precis löst ut min entusiastbil från bilverkstaden. I teorin mekar jag naturligtvis själv med hjälp av Hayenes verkstadshandbok, i praktiken räddas jag av min fantastiske bilreparatör. Justering av kopplingen kostade facila 250 kronor + moms. Billigare än reparationen av cykeln förra veckan. Tack Rolf! 

Det började redan 1984 när en bekant berättade att han sålt sin Saab och köpt en fabriksny Citroen 2CV istället. 18 000 hade den kostat. För honom var det kanske en 40-års kris han hanterade , för mig var det då skräcken att bli alltför vuxen. Men min dröm att göra detsamma kolliderade mot vuxenvärldens krav – att snart bli småbarnsmamma krävde sin tribut. Men 20 år senare och när barnen hunnit bli tonåringar var det dags att hantera den egna 40-års krisen eller var det nu var.

Nu står den beiga 2CV:n utanför huset. Nästan dubbelt så dyr jämfört med nypriset 1984 ( hur många bilar stiger i värde?). Den bjuder på många fina körupplevelser. Med begränsad max-hastighet och begränsad säkerhet trivs den och ägaren bäst på småvägar. Grundregeln är att inte köra på vägar byggda efter 1960.