Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Besök hos James Bond

Har besökt världens enda(?) James Bond museum. Ligger i Nybro och hemsidan www.007museum.com beskriver upplevelsen bra. Mycket Bond var det. Grundaren Gunnar Schäfer har, lindrigt sagt, gått in helhjärtat i rollen som James Bond och bjöd generöst på sig själv (eller var det på James Bond?).

Som Citroën 2CV ägare är förstås favoritfilmen ”For your eyes only”. Titta på det här filmklippet från Youtube så förstår ni säkert.

Att Martini på Bonds manér skall vara ”shaken, not stirred” har jag vetat länge, men nu har min dryckeskunskap utökats till att även veta att den bästa Champagnen är av märket Bollinger.

Vår vinkällare, nåja – läs skrubb i källaren, innehåller tyvärr inte denna dryck så det får anstå till nästa helg att avnjuta ”For your eyes only” tillsammans med ett glas Bollinger.

Grattis Citroën 2 CV

I år är det 60 år sedan lill-cittran presenterades på en bilsalong i Paris. Den tillverkades sedan fram till 1990. För vän av siffror kan meddelas att totalt tillverkades femmiljoner etthundrafjortontusen niohundrasexton bilar (5 114 916!).

Chefskonstruktören till bilen, Pierre-Jules Boulanger, formulerade följande vision för sin personal; ”Ni ska konstruera en bil som kan transportera två bönder i träskor, en säck potatis, en trätunna vin eller olja i en hastighet av max 60 km/h med en bensinförbrukning av 3 dl/mil. Bilen ska kunna ta sig fram på gropiga och spåriga vägar och den ska vara tillräckligt lättkörd för att även kunna framföras av en kvinnlig förare utan tidigare erfarenheter”.

Tala om tydlig vision! Den får vilken modern ledare som helst att bli avundsjuk.

Själv är jag lycklig kvinnlig förare och ägare till ett av de tillverkade exemplaren. Och jag klarar att framföra bilen.

Är ni avundsjuka? Får ni inte tag i en begagnad går det att beställa en ny 2CV tillverkad av reservdelar för det facila priset av 16000 euro. Kanske värt att leta på begagnatmarknaden?

Livet med fru GPS

Nu har jag fallit för en ny leksak. En GPS. Jag har alltid gillat kartor ända sedan min korta och mediokra karriär som orienterare (Bästa merit: vann klassen D13-14 år i Ullared i Halland 1 maj 1972). När jag kör min Citroen 2CV är Motors kartbok från 1960 oundgänglig för då blir vägvalet små bortglömda grusvägar som jag och bilen trivs med att köra. I bruksbilen har hittills modernare kartböcker gällt även om jag även med den gärna väljer de gamla riksvägarna.Passar på att erkänna att jag häromdagen när jag var på ett tjänsteärende i Oskarshamn råkade köra ”fel” på hemvägen och firmabilen och jag njöt av den gamla riksvägen som slingrade sig så vackert i kustlandskapet och genom det vackra samhället Påskallavik.

Men nu har jag en TOMTOM med Europakartor till hjälp för att garantera att jag kommer till rätt plats via trevliga vägar. Fru GPS och jag har dock en del dipyter och hon för irriterande dialoger när jag konsekvent försöker välja kortaste vägen för att då förhoppningsvis hitta vackra genvägar. Hon varnar ilsket för att vägvalet kan ta mer tid och innefatta grusvägar! Det gäller att vara listig för att få njuta av svensk landsbygd genom att lägga in spännande orter vi måste åka ”via”.

Men ibland överraskar hon mig med nya upplevelser när man valt funktionen ”närmaste väg”. Plötsligt dirigeras man in i skogen på en genväg man inte sett på kartan där upplösningen inte varit tillräcklig. I över 20 år har jag regelbundet kört vägen förbi det lilla småländska samhället Påryd och förra helgen visade fru GPS mig ett nytt vägval genom samhället och några kilometer i skogen innan vi kom ut på Stora vägen igen. Kom förbi kyrkan och lärde mig att församlingen och kyrkan heter Karlslunda. Och nu vet ni det också.

Den teoretiska bilmekanikern

Jag älskar bilmekande. Kan sitta i timmar och läsa verkstadshandboken ”Haynes: Owners Workshop Manual for 2CV”.. Dock är praktiken inte lika rolig.

När jag i fjol åkte hem från bilutställningen Nostalgia i Ronneby var jag full av entusiasm och planer på hur jag skulle få min Citroen 2CV att avancera från den näst, näst, näst mest vanskötta bilen till att åtminstone hamna i mittfältet. På lördag är det år sedan och det är dags att köra bilen till Ronneby igen.

Status? Bilen kommer vara den mest vanskötta av alla i montern. Men någon ska ju vara det. Och det är ju roligt för de andra i Citroenklubben att få glänsa… Var tog alla timmar jag skulle skruva och muttra vägen? Ja, muttrat har jag gjort, men inte skruvat. Igår kväll tog jag mig samman och tvättade den i alla fall. Maken som är både teoretiker och praktiker förbarmade sig och gjorde en heroisk insats.

Förra veckan flög motorhuven upp under färd (inget roligt!). Det resulterade i ett djupt veck i plåten tvärs över hela huven. I måndags körde jag till en bilplåtslagare för att vädja om akut hjälp inför helgens utställning. ”Köp ny bil” sa han. ”Jag har redan en annan ny bil” sa jag surt. ”Du hörde fel. Jag sa köp ny huv” sa han vänligt. ”Det här går inte att göra något åt.”

”Visst f-n kan man fixa till huven lite akut” sa maken igår kväll. Han är nämligen inte bilplåtslagare så därför begriper han inte bättre. Resolut tog han bort huven (Det är mycket enkelt, t.o.m. jag klarar det. Man drar den i ett spår i sidled) och la den på gräsmattan. Sedan trampade han försiktigt ut det fula plåtvecket. Det blev jättesnyggt! Hade inte lacken blivit skadad runt om vecket hade det knappt synts alls. Tack snälle icke-plåtslagare!

Nostalgia

På lördag är det dags igen. Då ska maken, jag och lillcittran ta oss till Ronneby Brunnspark för att medverka på bilutställningen där. Skicket som min kära hobbybil befinner sig i lämnar mycket övrigt att önska, men just i Citroenmontern vågar vi visa den i. Där är stilen och stämningen lite mer avslappnad än i de andra montrarna. Kanske så att det är med bilar som med hundar: sådan matte sådan bil?

Borttappad

En bekant till mig skulle göra ett reportage i Värnamo för en personaltidning. Hon åkte i god tid från Kalmar och kom fram alldeles för tidigt. En plötslig impuls fick henne att parkera bilen på en gata och ta en lång morgonpromenad. Plötsligt upptäckte hon att hon var precis utanför den arbetscentral som hon skulle besöka. Glad i hågen klev hon in, blev hjärtligt mottagen och tillbringade sedan hela dagen med att följa teknikernas olika uppdrag. Vid fyra-tiden tackade hon för sig och gick ut för att ta bilen hem till Kalmar. Bilen, ja. Var stod den? Hjälpsamma tekniker skjutsade runt henne i över en timme innan hon tackade dem för allt besvär och bad dem släppa henne vid polisstationen.

Vid sju-tiden hade en polispatrull lokaliserat hennes bil och hon kunde börja köra hemåt.

Jag har skrattat mycket åt den här historien och även återberättat den ibland. Det gör jag inte längre.

Igår när jag tillbringat hela dagen på Almedalens bibliotek i Visby med lustläsning och lite studier skulle jag ta bilen och köra hem till dottern. Bilen, ja. Var stod den? Jag vandrade runt i Visbys innerstad i över en timme och letade. Försökte rekapitulera vägen jag gått, men minns bara att jag passserat ett kafé som heter Burmeisters. Lustigt nog kände ingen förbipasserande till detta kafé.

En gång i kvarten ringde dottern och gav mig glada tillrop och frågade om hon verkligen inte skulle organisera en skallgångskedja?

Till sist såg jag plötsligt bilen. Hade jag verkligen ställt den där? Och hette verkligen kafét Bredablick?

Men jag behövde i alla fall inte polishjälp…